Jag har fortfarande kontakt med ett barnhem jag besökte i Tanzania för tre år sedan. Barnhemmet heter Tuleeni och huserar ungefär 40 barn. Det ligger i Moshi vid Kilimanjaros fot och drivs av en lärarinna som heter Flaria Faraji. Hon har fyra egna barn och fem barn efter sina avlidna syskon. Utöver dessa, som bodde hemma i hennes och hennes mans enplanshus, började folk komma till henne och be henne ta hand om deras barn eftersom de inte hade råd att ta hand om dem.
Till skolan där Mama Faraji jobbar kom för några år sedan en student vid namn Megan för att undervisa. När hon upptäckte att Mama Faraji då hade 20 barn som bodde hemma hos sig hjälpte Megan henne att hyra ett hus och köpa sängar, myggnät och tillbehör. Huset ligger 40 minuters gångväg från skolan och Mama Farajis hus och de enda som arbetar där förutom Mama är en kockerska och en nattvakt. Barnen sover där själva och det är inte ovanligt att barn kidnappas ur sina sängar i Tanzania.
När jag kom dit bodde ca 35 barn på barnhemmet. De turades om att bo hemma hos Mama och på barnhemmet. De hade en ko och några höns och lite land där de odlade grödor. Grannar hjälpte ibland till genom att komma med mat eller lite pengar. En skola i Portugal samt några enstaka besökare hjälper till med finansiella medel. Utöver det kan inte Mama Faraji få något finansiellt stöd. Varken staten eller NGO's (non-governmental organizations) ger stöd till sån här typ av verksamhet eftersom de här barnen inte är värst drabbade.
Mama Faraji sätter stort värde på utbildning och alla barnen går i skolan.
När jag var där var deras högsta dröm att äga ett eget hus. Nu har de köpt mark att bygga på, men behöver ytterligare pengar för själva huset. Om någon vill hjälpa vet ni vart ni vänder er.
Den här ska jag se! Otrolig, sann historia. Check. Bra regissör i Danny Boyle (slumdog millionaire bl.a.). Check. Fantastisk huvudrollsinnehavare, en av mina favoriter: James Franco. Check. Enligt utsago kräktes och svimmade folk i salongen under London-premiären. SPOILERALERT!! Han amputerar nämligen sin egen arm med en kniv.
Lägesrapport: hallampan smällde när jag kom hem. Trodde att det var lampan, men även badrummet, sovrummet och garderoben går inte att tända, endast rummet.
Tacksam för:
1. Att jag inte längre är dödligt mörkrädd. Bara normalt, sunt paranoid och paranormalitettroende.
2. Att jag har kvar min pannlampa som jag hade i Tanzania.
3. Att ingen ser mig när jag har på mig pannlampan.
4. Att ingen i filmer någonsin blivit mördad eller hemsökt till tonerna av Sean Paul, och att denna triviala musik därför kan hjälpa mig att hålla lugnet när natten kommit.
5. Att jag har en helt upplyst byggarbetsplats stor som fem fotbollsplaner utanför fönstrena.
6. Kommer även vara tacksam om ingenting händer mig inatt och jag får vakna upp ännu en gång till detta fantastiska liv, ifredlämnad av psykopater/spöken/psykopatspöken/läskiga spökbarn med stora svarta ögon och utsläppt smutsigt hår som står och stirrar på mig när jag sover.
Okej, nu slutar jag. Ska ju in och duscha - HIJÄÄÄ! Förlåt, Spotify hakade upp sig lite med ett konstigt ljud och tre blodkärl sprack i huvudet på mig... - och det är kolsvart i badrummet. Hmm... kanske ska vänta till imorgon?
Jag vill ta några minuter och skriva en kärleksförklaring till min vän Elin.
Jag gillar människor som överraskar mig, människor som inte är vad jag först trodde att de var. Därför blev det ingen blixtförälskelse i Elin för min del - hennes överraskning var att hon är precis så som jag först uppfattade henne.
Hon är nog den enda jag känner som verkligen till hundra procent är sig själv i alla lägen och med alla människor. Som inte förställer sig för någon, och som, till skillnad från jag, tycks vara i så total harmoni med sig själv. Det känns inte som att det ens är en diskussion för henne - jag har nog aldrig hört henne racka ner på sig själv i någon seriös mening (återigen, till skillnad från jag).
Jag vet inte om det är detta som gör att Elin kan hantera allt jag säger och gör med inte mycket mer än ett lyft på ögonbrynet. Det känns som att jag skulle kunna säga till henne att jag älskar lukten av sopor och hon skulle dra lite på smilbandet, förmodligen säga sitt standard-usch!, men fortfarande acceptera det med en axelryckning.
En sak som jag verkligen älskar med Elin är en sak hon brukar säga till mig: hon brukar kalla mig för en tönt. Det kanske inte låter så smickrande, men jag har funderat på det. Ingen har kallat mig tönt förutom Elin, men en tönt är faktiskt precis vad jag är. Det har inte riktigt slagit mig tidigare, innan Elin började säga det, men det är sant. Och därför är det så trevligt när Elin säger det - det känns som att hon verkligen ser mig för den jag är, på ett sätt som inte ens jag kan helt och fullt.
Dessutom har Elin ett gott hjärta.
Mitt tecken på att jag älskar någon är när jag inte stör mig på deras "fel". Saker som jag skulle stört mig på om någon annan gjort det irriterar mig inte det minsta när någon jag älskar gör det, för det ingår liksom i paketet och blir en del av det jag älskar. Och det finns ingenting jag stör mig på hos Elin - för mig är hon perfekt som hon är.
Och om Elin inte grinar när hon läser det här, då är jag verkligen helt ute och cyklar, för Elin grinar till allt. Grinar du, Elin?
Sitter och ser på slutet av Se Upp För Dårarna. Om jag hade lite tilltro till Helena Bergström innan så är den i alla fall totalt utplånad nu. Jag frågar Helena i viewingen samma sak som jag frågar Anna-Maria Corazza Bildt när hon står med hårsprayen framför spegeln på morgonen:
Ser du på det här och tänker "Jaa, joo!" med ett nöjt leende?
Det gör fysiskt ont i mig att se på så extremt uselt filmskapande.
Dag 1: Kör från Borås till Örebro (hockey, vad annars?) och lirkar locket av en gammal kaffekopp som står i dörrfacket. Lutar den mot mig för att spotta ut tuggummit i den. Häller 1/4 kopp kallt kaffe på och innanför nya tröjan.
Dag 2: Tvättning, torking, kaffeodörsinspektion.
Dag 3: Upptäcker efter fem timmar stor intorkad ketchupfläck på ena bröstet.
Ja, som vanligt är jag sjukt sen. Jag har ju sett filmen förut, men nu kom den verkligen precis mitt i ett par ångestdagar och jag blir bara så sjukt glad av att se den. Igår visade dessutom Elins pojkvän Mange denna lilla remix, och jag håller med honom - jag skulle lyssna på den!
När mamma började tävla i karate fanns en man som hette Attila som var den mest mucho machokillen ni kan tänka er. Han var en sån som tyckte att han ägde världen och som inte tillät andra att säga emot honom. En riktigt dryg jävel helt enkelt.
En dag ringde han hem för att prata med mamma, men det var pappa som svarade.
- Mitt namn är Attila. Du kanske vet vem jag är? - Tjaa, hunnernas härskare.
Innan mamma träffade pappa (typ 185 cm och 72 kilo vid 26 års ålder) hade hon öga för bodybuilders. Jag säger EEU!! men så var det. På en resa till Mallorca, tror jag att det var, med min morbrors dåvarande tjej Majsan träffade de ett helt lag som var där på träningsläger. Mamma och Majsan blev inbjudna till maskerad hos dem.
Mamma kom helt klädd i vitt med namnet "Anna Bola" skrivet i pannan.
Jag åkte tre timmar i en bil med tre män som bara, bara, bara pratade sport. Hela vägen. Tills att jag fick ont i huvudet faktiskt. Det var så mycket ny information jag försökte mata in i huvudet att servern till slut kraschade. Jag försökte avleda samtalet till mer allmänna ämnen lite då och då, men efter 2,5 timmar gav jag upp. Då funderade jag istället den sista halvtimmen över hur det kan komma sig att de vill prata om någonting jag inte är intresserad av att diskutera, och jag vill prata om saker som de inte är intresserade av att diskutera. Finns det verkligen ingenting som alla skulle kunna tänka sig att diskutera?
Men då insåg jag var skon klämde: det var ingen diskussion. Det var bara en miljard anekdoter på raken efter varandra.
Jag brukar berätta en anekdot om någonting som jag börjar tänka på. Det kan vara en dröm, eller någonting jag såg på gymmet imorse, eller ett tv-program eller vad som helst. Sen börjar jag och lyssnare/n prata om anekdoten, och så småningom leder det till själva botten i anekdoten och där igenom ett diskussionsämne. Till exempel kan jag berätta att jag såg en man som var brutalt muskulös på gymmet. Då kan det snart bli så att vi diskuterar anabola eller doping eller bodybuilding eller vad.
Men det hände inte här. Det var bara en lång rad historier som aldrig ledde någonstans än till nästa historia. I tre timmar.
Dagens analys presenterades av överanalytikern Fanny Berger. Tack, tack.
Jag har hört många säga till mig att jag är konstig. Jag vet inte varför, men så är det. Och jag antar att det här är en sådan konstig sak jag kommer att säga, men jag vill så gärna berätta eftersom det är så goda nyheter. Så nu skriver inte väldigt lättsamma vardags-Fanny, nu får du kliva in i mitt huvud ett litet tag, så som jag aldrig pratar utan bara tänker och skriver. Vissa av er har ju uttryckt en önskan om att få kika in här, så... varsågoda.
Jag är vattuman. I vilken astrologibok man än läser stämmer vattumannens horoskop in på mig till åtminstone 80%. I en bok läste jag under tänkbara yrken: "Glasbruk, flygtrafik, TV, humanitärt arbete där lugn och sans fordras". Förutom att jag jobbar med tv och vill jobba med humanitärt arbete funderade jag ett tag på om jag skulle utbilda mig till flygledare eftersom jag tror att det skulle passa mig. Sjukt.
Häromdagen läste jag en sak som har förändrat så mycket, så mycket. Jag läste att vattumän generellt har en låg emotionell nivå.
En låg emotionell nivå...
De små, små orden... ni anar inte vad de betyder för mig.
Jag har i ungefär sju år kämpat emot min impuls att se mig själv som en ond människa. När jag har svackor tänker jag att om djävulen hade funnits hade han varit som jag är. Jag känner mig kall och oempatisk, för jag vill inte krama någon som gråter. Det är som att jag blir till sten inuti när folk är ledsna. Det är inte det att jag inte vill trösta och lösa och fixa... men jag känner liksom ingenting i mig. Viljan att hjälpa finns, men inte känslan. Jag tycker inte om när folk förväntansfullt vill visa mig saker, för jag blir inte exalterad och jag vill inte göra dem besvikna. Jag är inte naturligt artig, det märkte jag när jag stod i kassan på donken. Jag tvingade mig att le en hel dag efter tillsägelse att jag log för lite. Efter sju timmar kändes det som att jag skulle kräkas. Jag är inte särskilt fysisk, jag håller mig gärna i min personliga sfär. Jag har svårt att släppa folk nära inpå livet, trots att jag är väldigt social. Jag har svårt för att bli älskad, för jag känner att jag inte har någonting att ge tillbaka. Jag blir inte kär. Jag blir inte attraherad. Jag har bara träffat tre killar i hela mitt liv jag känt minsta intresse för.
Jag fruktar inte döden. Jag fruktar bara att behöva leva för evigt. Tänka för evigt.
Det är som att i mitt bröst, där själen ska finnas, existerar bara ett Tomrum. Ett Ingenting. Det är som att efter depressionen dog mina känslor och bara mitt huvud är kvar. Som att eftersom jag valde att lyssna på mitt förnuft och förneka mina känslor så länge var det bara det som fanns kvar när processen var över.
Och när jag känner så och ser på mig själv på det sättet... då är det inte lätt att höra att jag har ett ishjärta. Det är inte alltid lätt att höra att jag inte är tjejig, för oavsett hur mycket killar gnäller över tjejer är sanningen enkel: killar gillar tjejer. Det är inte lätt att lyssna på när folk säger att min syn på relationer och kärlek är överdriven och att jag förstör för mig själv. Det är inte lätt att höra dem säga att jag har fel för att jag inte är som andra. För jag önskar att jag kunde vara som ni... jag önskar att jag kunde känna som ni. Men det gör jag inte.
För allt det här har jag sett mig själv som en kall människa. Som en ond människa, för vad annat krävs väl för ondska än avsaknad av känslor? Jag har haft så svårt att övertala mig att jag inte är ond, men aldrig riktigt lyckats. Den självbilden har genomsyrat hela mitt liv och gjort det sämre.
Men nu vet jag varför jag är så här. Jag är inte ond.
Det första jag sa till Christoffer när jag satte mig i bilen till Örebro i morse var att Mark Zuckerberg är min nya fixering. Christoffer undrade varför och jag svarade "för att han är shit smart".
För mig spelar det ingen roll om människor är riktiga svin, så länge de inte mördar någon kommer de hyperintelligenta alltid stå högt på min lista. Jag beundrar verkligen intelligens. Christoffer sa att det var kul att alla som han hade pratat med hade tyckt att killen verkade vara värsta svinet. Och det kanske han verkar vara, men jag tror att väldigt få svin verkligen är svin innerst inne. Det är bara en personlig skyddsmur, inte mycket annorlunda än självdestruktivitet eller extrem fåfänga. Jag tror också att varför muren blir så tjock och hög är för att man innerst inne vantrivs med de egenskaper man har, och eftersom man själv ser ner på dem förväntar man sig att alla andra gör det också. Ett skydd kan vara att försvara sig i förväg genom att omyndigförklara andras åsikter genom att säga att jag är bättre än de. Jag skulle gissa att han väl inte lyckats varken förneka eller acceptera att han är världens största nörd, och därför går han in för nördheten helhjärtat och säger fuck you, jag är smartare än alla ni i alla fall.
För att citera en bra serie: "Om du inte kan vara naturligt udda, var aggressivt vanlig". That saying works many ways...
Ibland tänker jag att jag skulle vilja vara så där supersmart. Men jag tror att det är väldigt ensamt. Det måste vara väldigt få människor man känner att man har ett intellektuellt samförstånd med. Jag skulle nog hellre vara mycket dum. Då skulle jag nog vara lyckligare än jag är nu också.
För övrigt har jag en teori om att de hyperintelligenta som inte finner en partner som är lika hyperintelligent nog söker sig till de som är genuint godhjärtade. Det känns logiskt tycker jag.
Jag läste i en astrologibok att enligt zodiaken gick vi år 2000 in i en ny tidsera. Den kommer att vara i 2000 år om jag inte missminner mig. Varje era har haft en genomgående trend, ett sätt världen utvecklat sig på under den tiden.
Enligt vad jag läste är den här eran då människorna kommer att bli mer empatiska, medmänskliga och fredssökande.
Jag visade Lucas boken "Exit Kalahari" som är en skildring av de två tv-kvinnor vars bil brann upp mitt i Kalahari och som var tvungna att gå över savannen med vilda djur. En av dem är en kollega till mig, så jag har berättat om det tidigare. Lucas frågade om boken handlade om hur de tog sig tillbaka och så.
- Ja, precis. Det är helt sjukt. Vill du läsa den?
Jag och Lucas tittade på varandra i en halv sekund, sen började båda asgarva.
Låt mig förklara närmare: för någon månad sedan visade mamma mig ett foto från när hon och Lucas var i Sundsvall på Roxette-konsert. Bilden är inte från konserten, från efterfesten med Takida eller på ett vackert landskap. Bilden är på Lucas som ligger i soffan på ett fik och läser en bok.
Min kompis Marica var precis här. Hon var nyss på en resa till Göteborg för att vara med på... hmm... någonting med en djurrättsorganisation. Jag frågade vad hon gjorde mer.
- Åh, andra kuliga saker. En kväll var jag på invigningen av ett feminist-anarkistiskt bokcafé.
Blev först känd för mig genom Elliott Smiths cover som jag hört vid ett flertal tillfällen i olika filmer och tv-serier. Sången har ett ganska sentimentalt värde för mig eftersom jag påverkas mycket av film, och låten används alltid när det är ny, oerfaren kärlek som ska ges soundtrack. Oavsett vad är det texten som gör låten för mig, texten som ju faktiskt sammanfattas av titeln. Mycket rar, ömtålig och finstämd tycker jag.
Grafikburken är lite som ett syskon. Jag klagar på den, blir sur när den bråkar, sitter och hytter åt skärmen när den är långsam, blir arg när den hänger sig eller säger "invalid container name" på en skylt jag kollade på för en minut sedan.
Men om någon säger något dåligt om den blir jag skitsur och försvarar den.
Förra veckan vaknade jag på morgonen och låg och drog mig i sängen. Jag kände hur huden på magen stramade.
När jag gick upp kollade jag mig i spegeln i profil. Min mage var helt platt. Jag försökte spänna ut den så mycket jag kunde. Ingenting hände, den var fortfarande i en perfekt linje med min bröstkorg.
"Så sjukt," tänkte jag, "nu ser jag ut precis så som jag vill se ut, som jag strävar efter att se ut. Men jag vet att jag inte ser ut så här nu för att jag tränat och ätit rätt; jag ser ut så här för att jag knappt har ätit på hela veckan för att jag jobbat så intensivt. Jag ser ut så här för att min magsäck och mina tarmar är helt tomma."
Min mage såg exakt ut så som jag vill att den ska se ut, men det kändes bara äckligt. Och det kändes äckligare när jag inte orkade min vanliga frukost utan var tvungen att slänga halva för att jag nästan fick kväljningar när jag skulle svälja. Nog för att jag gillar det pinnsmala modet, men om det är så här jag måste leva får det fan vara.
Förra veckan tog jag posten ur brevlådan nere i porten samtidigt som en granne klev ur hissen. Jag nickade artigt när han passerade mig på väg ut, sedan började jag gå igenom posten medan jag gick till hissen, som ju lämpligt nog redan var ditkallad.
Tyvärr är den där hissdörraren en snabb liten jävel. Den hade redan hunnit gå igen till hälften när jag kom stegandes, och jag gick rakt in i den med ansiktet före och allt. Slabam sa det!
Classic!
Grannen hade inte ens the courtesy att skratta, the bastard. Trots att det måste ha sett hur kul ut som helst.
Christoffer på jobbet är en snäll och trevlig norrlänning. Vi började prata om livet och hur man strävar efter att nå sina mål. Han frågade var jag ser mig själv när jag är 30, som han är. Jag sa att det låter så drastiskt, och han sa att man måste låta drastisk ibland. Så jag svarade att jag skulle vilja jobba med hjälpinsatser i katastrofområden.
Igår såg jag tre skator gå efter varandra på led. Det var väldigt sött!
Sen tänkte jag att det förmodligen är så att de där tre skatorna är två hanar och en hona och att hanarna för en ursinnig kamp om honans gunst, och förmodligen kommer det sluta med att en av de två förlorar ett öga eller nåt.
Men kom igen... tre skator som går på led efter varandra. That's just adorable.
Jag gillar ju män som slåss, så det är klart att jag periodvis gillade filmen (fast nästan uteslutande när de slogs i det heliga landet). Det har inte slagit mig förrän jag började läsa boken att Arn ju faktiskt är en superhjälte. God, rättvis, klok, hyperintelligent, kärleksfull, lojal, trogen, allvarsam men öppen och lättsinnig med de han står närmast, värnar om alla människors lika värde, otroligt ödmjuk, stark och döbra på att slåss, även om våld självklart alltid är sista tilltaget. Det vill säga: alla kriterier för min dröm-man.
Hmm... var ska jag börja leta för att hitta någon liknande...?
Hittade en dagbok från när jag var 13, 14. Så sjukt roligt. Jag skrev som ett åbäke, det är nästan omöjligt att läsa. Men jag har kluddrat ner familjens resa till Sydamerika när jag var 14 och läste lite om det nu. Slår mig hur bortskämd jag var. Exempeldag (röd text är anteckningar under bloggandets gång):
"Frukost och sen iväg klockan 8.00 till ett vattenkraftverk i Paraguay. Det är det kraftverk som driver nästan hela Paraguay och delar av Brasilien. Vi fick se en film om vattenverket och sedan fick vi se det. Jag hade tråkigt som beräknat. Efter den något uttråkande utflykten åkte vi till en nationalpark för att titta på växter, spindlar (uh) och sedan ta en båttur runt Iguazufallen. Båtturen kostade extra 33 dollar per person, men lite måste man ju offra (skönt att jag skrev detta, som om inte m&p pröjsade hela notan...) Först fick vi åka till någon sorts Iguazu-busshållplats (borde detta ord ansökas om upptagning i SAOL?), ta en turistbuss och kom ut till en liten byggnad i kanten av djungeln. Där pröjsade vi båtturen, smorde in oss med myggmedel och hoppade på en safaribil. Guiden snackade som tur var engelska och berättade om olika träd och växter och pekade på alla stora spindlar som hängde precis ovanför vägen. Jag låg halft nere på golvet och fasade för att de skulle få för sig att åka ner i bilen (som i själva verket var ett flak med stolar på). Efter en stund stannade vi mitt i djungeln och alla hoppade ur, jag undrade var i helskotta vi var någonstans. Det visade sig inom kort att vi skulle, till min fasa, gå 600 meter genom djungeln bort till fallen. Jag gick som på nålar och höll på att dö när tanten framför mig pekade på ett trappsteg jag precis skulle gå. Jag trodde hon pekade på en spindel. Efter att ha gått ett bra tag såg vi ett litet vattenfall, tog kort och fortsatte. Där hängde, 2 meter över stigen en stor, äcklig, fet spindel i sitt nät. Efter chocken stannade jag, tog några djupa andetag, hukade mig ner till en köttbulle och sprang förbi den i 70 km/h. Eller ja, kanske lite mindre. När jag var på säkert avstånd, det vill säga 10 meter från spindeln, rätade jag på mig och stog och ryste i några sekunder samtidigt som jag frågade alla om jag verkligen inte hade en spindel på ryggen. Vi gick ca 100-200 meter till och kom sedan fram till båtarna. Vi hade räknat med en blöt båttur och hade därför satt på oss badkläder. Och det var klokt gjort. Vi hoppade i gummibåten, en motorbåt alltså (det är ju lätt att tro att det skulle ha varit en segelbåt de skulle köra in i vattenfallen med. Nej, nej! En motorbåt alltså!), och begav oss. Utsikten var strålande och när dom körde in i vattenfallen blev vi dyngsura, men det var verkligen en upplevelse. Säkert på grund av att mamma tjoade som en ylande hund med svansen ikläm körde dom oss några extra varv och mamma tjoade ännu högre. Hon började nästan grina när båtturen var slut och ville slösa 330 kronor till på ytterligare en båttur. Pappa vägrade så vi åkte tillbaka, i en jeep den här gången som tur var."
Det är ju skönt att se att man skriver lite prydligare nu för tiden i alla fall. Och kan jag sluta tjata om spindlarna eller? Var på största äventyret en svensk 14-åring kan uppleva, och allt jag tjatar om är spindlar. Och mamma och pappa är kreativa föräldrar och anstränger sig för att hitta på unika saker att göra i främmande länder förutom att ligga på stranden och kolla på brasilianska killar, medan jag är en riktig fjortis och har dötråkigt. Så sjukt ouppskattande! Haha, undrar om man egentligen är så annorlunda nu? Andra utdrag som snabbt blev stora favoriter:
"Vi gick till nåt hus som hade en utställning om ett krig som varade i 150 år. Det var under det kriget som landsborna och stadsborna slogs (just det, det kända "landsbor-mot-stadsbor-kriget i Sydamerika, det ja!). Ganska korkat krig tycker jag. Ingen vann, båda gav upp."
"Vi skulle åka buss i 24 timmar och jag hade förberett mig bra: åksjukepiller och en bra bok. Tyvärr hade jag inte räknat med att luftkonditioneringen skulle ligga på noll grader. Jag frös som in i hela fridens höjd under natten. Maten på bussen var lika avskyvärd som toaletterna på middagsställena. Där fanns det inga lås på dörrarna, inget lyse inne i båsen och insekter i handfatet." Låter ju supermysigt!
"När vi glufsat i oss alla mat och pappa bad om att få notan var summan ca 92.000. Pappa höll på att svimma. Vi bad om att få notan i dollar: visst, 20 dollar. Pappa höll på att svimma igen."
"Första hållplatsen på guideturen var lyxbyggnaden som vi hade varit vid tidigare. Det var tydligen där Paraguays president jobbade. Sen fick vi gå ombord på den där militärbåten vi sett. Åh... det var det mest intressanta jag gjort i hela mitt liv. Asboring. Sen fick vi se lite kyrkor, ambassader och sånt. Kul för pensionärer." Som sagt... uppskattande.
Det finns en chans att detta inlägg är totalt ointressant för alla förutom för mig, men jag tyckte att det var skitkul att läsa. Vilken tönt man var, haha!
Redovisar och diskuterar orsaker och effekter av självskadebeteende. Sofia led av självskadebeteende från 14 års ålder och upp i vuxen ålder och har tidigare skrivit den självbiografiska "Zebraflickan" om sin sjukdom.
Jag vet att jag är lite besatt av detta ämne (kanske inte alla som vet, men ni som känner mig väl). Men jag har funderat och kommit fram till att även ni normala människor, ni som inte dras som nattfjärilar mot mörker, skulle nog tycka att detta är en intressant bok. Trots allt ökar självdestruktiva beteenden bland unga radikalt i Sverige just nu, och det blir allt vanligare att barn och ungdomar skär sig eller utvecklar ätstörningar. Även fast jag haft detta beteende (men notera dock att jag aldrig skadade mig själv fysiskt, vilket jag är mycket tacksam för idag. Hade dock samma sorts mentala instabilitet som leder till självskadebeteende när jag var tonåring) - även fast jag haft detta beteende finns det massor jag lärt mig genom den här boken, och jag inser att kunskapen om orsakerna till att någon skär sig inte på långa vägar är så utbredd som den borde vara.
Jag känner minst tre människor som någon gång skurit sig. Hur många känner du?
När jag tittade igenom triathlonbilderna och bestämde mig för att rama in denna som mitt första familjeporträtt att ha stående framme insåg jag en sak...
Jag och Lucas älskar How I Met Your Mother. I ett avsnitt riskerar Marshall att få sparken och Barney tipsar om att han måste bli "a guy" för att då bli oumbärlig för sina kollegor och garanterat få behålla jobbet. På jobbet har de redan "food guy", "toy guy" (min och Lucas favorit), "youtube clip guy", "fantasy guy" och den guy man absolut inte vill vara: "creepy backrub guy". Marshall blir "sports guy".
Vi började skämta om vilken "guy" vi skulle vara. Lucas pekade på mig och sa lyriskt "mens girl - för du ska alltid snacka om mens".
Duuuuuuude...
Jag skulle hellre vara creepy backrub guy. Men det är väl lite sant att jag pratar om det, just eftersom jag tycker att det är så fascinerande att mens äcklar så otroligt många. Bara ordet "tampong" kan få en kille att rynka på näsan. Det är ju bara blod! Blod som finns i hela kroppen, blod som kommer ur paper cuts och oj, jag var lite ouppmärksam när jag skar avokado och aj, jag klippte visst för långt ner på nageln. Samtidigt som bajs är ett generellt accepterat samtalsämne, med undantag av vissa stela typer samt killar som har gudinnekomplex. Den här konflikten känns som den alltid lika heta "hår på huvudet" versus "hår på benen"-debatten. Irrationell.
Okej, okej, jag ska inte prata mer om mens. Men jag började tänka på det först när Lucas så subtilt pekade ut det, och sedan nu när jag (fråga inte varför) skulle skriva mens i ett sms och insåg att ordet inte finns i telefonens ordlista. Memp och neop fanns dock.
Jag kan acceptera att det inte är okej att prata om mens - men jag kommer aldrig förstå det.
Häromdagen när jag klev innanför dörren glodde jag irriterat upp i taket. Jag väntade på att lampan skulle tändas av rörelsedetektorn, men det gjorde den aldrig. För jag har ingen rörelsedetektor hemma hos mig.
Undrar om jag rör mig för mycket på offentliga platser?
...i Emily Blunt. Hon är en underbar skådespelerska, mycket mångfacetterad då hon är briljant både som den näbbiga assistenten Emily i Djävulen bär Prada, och som den unga och egna drottning Victoria i The young Victoria, som jag för övrigt såg här om dagen och starkt kan rekommendera då inte bara Blunt var lysande, utan även musiken och också mycket bra foto och klippning. Och Paul Bettany, det var länge sen jag såg denne, en av mina favoriter.
Utöver att Blunt är en bra skådis är hon också så unikt vacker, ett sorts värdigt utseende. Hon känns väldigt down to earth och varm. Sen hjälper det min vackra bild av henne att hon är tillsammans med John Krasinski (Jim från amerikanska The Office) en aning också...
Min alldeles egen lilla älskling. Jag förväntar mig inte att ni icke-pianointresserade tycker att detta är vansinnigt spännande, men jag kan titta länge på Lang Lang innan jag tröttnar.
Sen har vi någon som är lite mer för den bredare publiken...
Varför är han så omåttligt populär? För att han är så sjukt mänsklig, that's why. Han ska precis sätta världsrekordet, så ser han att han är i bild och den där superfokuserade minen bara spricker upp i ett fantastiskt leende och så kör han en av sina signumrörelser. Han bjuder på sig själv så otroligt mycket, och jag tror att det är en av hans nycklar till framgång också, i och med att det säkert hjälper till att släppa på lite onödiga spänningar. För att inte säga vilket otroligt trademark han kan göras till (minns blixt-armarna alla i publiken hade förra året), på ett sätt som aldrig Tyson Gay kan bli, och tragiskt med sant är att det lockar en bredare publik.
Varför jag älskar att kolla på Lang Lang är för att han är likadan. Han känns inte som det f.d. underbarn han är, som har övat för det här flera timmar om dagen sen han var pytteliten, som har kämpat mot stenhård konkurrens (30 miljoner barn i Kina spelar piano...) för att nå hit, och som nu ska prestera och leva upp till alla förväntningar inför hela världen... Han bara sitter där och ser ut som att han spelar hemma i sitt vardagsrum, gör små löjliga ansiktsuttryck och jag kan liksom se hur han tänker typ "åh, den här delen är så bra, typ här här!", precis som jag själv sitter hemma och spelar det han spelade när han var 4 år.
Och att även om du inte är det minsta imponerad av Lang Langs otroliga talang, så kan du ju inte undgå att dra lite på smilbanden när man ser honom dra av detta stycke... på en iPad...
Inte för att jag någonsin skulle förstå hur någon inte kunde vara imponerad av vem som helst som kan spela piano så snabbt.
Vad finns det för anledning att diskutera huruvida tjejer och kvinnor ska få eller inte få ha slöja i skolor eller på arbetsplatser? Egentligen bara en: för att det ses som kvinnoförtryckande i vår kultur.
Måhända är slöja kvinnoförtryckande, men frågan är om det är mer kvinnoförtryckande än att inte tillåta dem att arbeta? Att tvinga dem att välja mellan sin religion och sin utbildning? Om så är, som jag tror är mycket få fall, att kvinnan tvingas bära slöja eller burka ofrivilligt av sin man eller av sin familj - hur ska hon någonsin kunna bygga en grund till ett liv där hon står på egna ben om hon nekas utbildning och arbete? Fråga dig detta: hur mycket påverkar tryggheten i anställning ditt självförtroende?
Om en kvinna som lever i ett förtryckt äktenskap vill lämna sin man, hur ska hon någonsin lyckas när hon inte har fördelarna som arbete ger? Om hon är så pass förtryckt att hon skulle hamna i ordentlig onåd om hon inte bar slöja begränsas hon förmodligen också på många andra plan, till exempel socialt. Med hänsyn till att detta bara är mina spekulationer, eftersom jag personligen aldrig känt någon som levt förtryckt... men jag misstänker att den sociala begränsningen sträcker sig till familj och bekanta som även maken är vän med. I och med ett arbete har kvinnan friare utrymme rent fysiskt då hon måste ta sig till och från arbetet, men även kommer hon i kontakt med människor som kan ha samma åsikter i dessa känsliga frågor som henne, och ofta är det - som jag föreställer mig - dessa människor "utanför" som blir stöttepelarna när kvinnan väl tar steget och lämnar ett förtryckt liv.
Utöver detta kan jag tänka mig att en egen inkomst och yrkeslivserfarenhet är ganska bra om man vill börja om på nytt. Vad tror du?
För den stora majoriteten kvinnor och flickor som har slöja eller burka för att de vill, bottnande i religionen... Jag trodde att vi levde i ett land som hade något som kallades för "religionsfrihet". Tänk om vi skulle flytta till Iran och tvingas bära slöja där, hur skulle det kännas? Jo, så är det förvisso... det skulle vi faktiskt tvingas till. Där har vi ett argument för förbudet: boom!
Okej... men låt mig då fråga detta: hur talar vi om Iran i frågan om förtryck? Vill vi jämföras med Iran om vår fråga om jämställdhet? Kan vi inte ta efter deras syn på homosexualitet också!
Varför diskuteras ens detta, det är för mig absolut befängt! Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige få välja själv hur de klär sig. Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige få utbildning. Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige få arbete. Självklart ska alla kvinnor som bor i Sverige ha rätten till sin egen religion. Självklart ska alla kvinnor i Sverige få hjälpen att ta sig ur en förtryckt situation.
Självklart ska kvinnor i Sverige, inom alla områden, få bära slöja!
Var på ett ställe där jag jobbar lite då och då i torsdags. De har en riktig reception där Sanna-Maria, en väldigt trevlig tjej, basar. Vi två brukar spåra iväg i samtal ganska enkelt, framför allt när jag ska gå (och gärna när jag har bråttom). Eftersom jag går förbi där, säger hej, sen börjar prata lite, sen pratar lite mer och ytterligare lite till, blir det gärna så att pyttelilla, söta Sanna-Maria sitter på sin stol medan jag står och hänger casually på disken.
I torsdags insåg jag, efter ihärdigt maratontittande på mina The Office-boxar, vilka vi påminner om: Jim och Pam.
Great - ytterligare en situation där jag har mannens roll. Toppen.
Det bästa i Iron Man 2 var när en av karaktärerna började berätta om hans drömsamhälle. Där behöver man aldrig vara rädd och kan lämna dörren olåst när man går hemifrån. Han avslutar monologen med att säga "but this isn't Canada!".
På en skala från ett till tio, hur tragiskt är det om amerikaners utopi är Kanada?
Pratade med Viktor om hur störande jag tycker att det är att killar inte umgås med tjejer som de har obesvarade vill-ligga-med-känslor för.
"Det spelar ingen roll vem jag är, jag skulle kunna vara din bästa kompis i hela världen. Men dialogerna är ju typ så här: - Fy fan, du är så jävla skön! - Tack detsamma, gillar dig som fan! - Men du, ska vi inte... - Eh, nej, jag är inte intresserad... - Jamen, ha ett trevligt liv då, hej hej!"
Igår vid frukosten blev jag påmind om en rolig sak när Elin berättade att hennes pojkvän Mange supernöjt mumlat "Ola bandola..." i sömnen, harmoniskt leende.
Jag känner en tjej vid namn Hanna. Vi har känt varandra sen vi gick på dagis, men ses nästan enbart när våra familjer umgås, vilket är lite synd eftersom Hanna och även henne storebror är grymt sköna människor, framför allt Hanna.
Hanna har en tendens att prata i sömnen. Eftersom jag delat rum med henne på resor har jag erfarat det själv och det är ju alltid rätt kul med folk som pratar i sömnen. Vi började prata om det sist vi sågs, och Hanna berättade om sin senaste punkt på cv:t.
Hon hade backpackat i Australien i några månader med en kompis och de brukade dela rum med främlingar. Hanna sover mer oroligt och pratar mer i sömnen när hon är i nya miljöer och med främmande människor omkring sig, så hon brukade förvarna de nya rumskompisarna om att hon kunde vara lite livlig.
En gång så var det två stycken som kom hem först på natten, som inte hade träffat Hanna tidigare. Medan de började göra sig i ordning för att gå och lägga sig satte sig Hanna plötsligt upp och stirrade på dem. De sa försiktigt hej, varpå Hanna påbörjade en lång monolog. Problemet var ju inte bara att de inte förstod att hon sov, utan att de dessutom inte pratade svenska. Det enda de uppfattade var att en av deras rumskompisar satt och stirrade på dem och talade i tungor för att efter en stund lägga sig raklång i sängen med slutna ögon och sova hur lugnt som helst. På morgonen hälsade Hanna glatt och fick till svar "what's wrong with you?"
Igår köpte jag en påse med vad jag kallar majschips. Oblatliknande majssnacks med något sorts ostpulver på. Jag läste förstrött innehållsförteckningen när jag satt på tunnelbanan.
Jag, Lucas, vår kusin Mimmi och tre av hennes vänner var ute på Soap Bar för tre veckor sedan...
Daniel da Silva spelar usel musik, men jag och Lucas freebejsar på dansgolvet som chackpundare och har skitkul ändå. Vid ett-tiden hittar jag Mimmi och tjejerna utanför, de är på väg vidare. Jag går för att leta reda på Lucas, men blir stoppad av en lång kille som säger "gud vad sjukt, jag stod precis här och tänkte 'kan det inte komma en lång blondin i min väg' precis nu!". Han är rätt kul, så jag skickar Lucas att hämta min väska där vi har våra saker.
Efter en kvart undrar jag vart fan han tagit vägen och går till garderoben. Jag frågar Lucas vad som står på, och han säger surt att garderobskillen - vi kallar honom Ägghuvud - tagit biljetten, men att Lucas inte fått väskan, och när han frågade om det fick han som svar att Ägghuvud inte fått någon biljett.
Jag frågar Ägghuvud vad problemet är och han säger att Lucas inte givit honom någon biljett och att Lucas är för full för att kunna förklara sig.
Not true, jag känner Lucas och han är inte för full. Full, ja, men inte för full.
Vi tjafsar en stund, sedan får jag komma in i garderoben och leta själv. Då kommer Ägghuvud på att han lämnat ut en väska som såg ut som den jag beskrev. Briljant... då har ju någon tagit den. Vi letar runt garderoben, sen ber jag att få prata med någon ansvarig och Ägghuvud hoppar upp på disken och vinkar frenetiskt mot baren och mimar "jag behöver hjääälp!", och det behöver han sannerligen, för om inte jag mördar honom kommer garanterat Lucas göra det. Han är skitförbannad, he has the crazy eyes, och står och försöker gräla med Ägghuvud medan jag pratar med honom, och när jag säger åt Lucas att vara tyst går han istället fram till de som kommer för att lämna in sina jackor och säger "jag skulle inte rekommendera att du hänger in jackan, för den där idioten kommer att tappa bort den", och då är jag tvungen att dra Lucas åt sidan och säga åt honom att skärpa sig.
Efter mycket tjafs tar jag Ägghuvuds namn, telefonnummret till stället och lämnar mina uppgifter, sen går jag och Lucas. Väl ute på gatan släpper jag på spärrarna och börjar stortjuta. Lucas kommer och tröstar mig och sen knuffar jag bort honom och stegar mot en taxi och tjuter "nu åker vi hem!". Lucas ropar efter mig: "har du dina nycklar?", varpå jag fullkomlligt exploderar och skriker (detta är på Birger Jarlsgatan) "DET ÄR KLART ATT JAG INTE HAR MINA NYCKLAR!! MINA NYCKLAR LIGGER I MIN VÄSKA OCH MIN VÄSKA ÄR STULEN!!!".
- Men mina nycklar låg ju också i väskan.
- Vi får väl åka hem till mamma och pappa, de har ju våra extranycklar.
- Men... de är ju på landet.'
Jag börjar ursinnigt karatesparka ett träd. Nej, på riktigt alltså. Jag börjar skrika och sparka på ett träd medan folk går förbi och kollar på mig som att jag är helt galen. Vilket känns rätt befogat.
Lucas försvinner tillbaka in på klubben, och det är bara för mig att följa efter. Han har gått tillbaka till garderoben där Ägghuvud står och ser helt förtvivlad ut över att vi är tillbaka. Jag skäller lite på Lucas för att han gått tillbaka och trackat Ägghuvud, han kan ju ändå inte göra någonting, och det är inte hans fel att han är dum i huvudet (även fast jag egentligen tycker det, för han var alldeles för nonchalant).
Vi går istället ut till en av vakterna, och jag förklarar situationen och avslutar med att säga att jag ser det som klubbens ansvar att jag och Lucas har någonstans att sova i natt. Vakten säger att han har hört vad som hänt och säger:
- Det vi kan gör är att ni får vänta tills att vi stänger, ungefär 40 minuter, och så går vi igenom lokalen och ser om väska är här.
- Är du seriös?
- Ja.
- Tror du på riktigt att någon bara "åh, gratis väska! Få se, åh en telefon, en iPod, en plånbok, usb-minne, en schysst jacka, hemnycklar... vad trevligt. Jag ställer väskan här och går och dansar med mina polare. Vem tar nästa runda, woo woo!"
- Det är allt vi kan göra.
Jag ber om att få prata med den som är ansvarig, och en pygmé kommer ut till oss. Jag börjar prata lugnt och sansat, drar hela händelseförloppet igen, berättar läget med våra nycklar och föreslår att de fixar så att vi får ett hotellrum eller liknande.
- Vi ansvarar inte för några värdesaker.
- Men ni hade ju ansvar för min väska, och ni tappade bort den.
- Vi har ansvar för väskan tills att vi lämnat ut den.
- Till vem?
- Förlåt?
- Vem lämnar ni ut väskan till?
- Vi får en biljett, och vi lämnar ut en väska.
- Lämnar ni väskan till den som hade biljetten?
- Vi får en biljett och vi lämnar ut väskan, och där tar vårt ansvar slut.
- Men om jag lämnar in en biljett, och inte får en väska tillbaka, då måste ju det fortfarande vara ert ansvar. Jag har ju uppfyllt min del av avtalet, jag har lämnat in biljetten. Det kan knappast ligga på mig, när er anställde tar fyra biljetter samtidigt, inte ens tittar på den han tar biljetten av, slänger upp allt han hämtat samtidigt på disken, sen vänder ryggen till. Och sedan när Lucas frågar efter väskan, då får han till svar att han inte lämnat någon biljett och att han är för full för att förklara sig och blir ignorerad. Är det mitt ansvar då?
- Vi kan tyvärr inte hjälpa er mer.
- Men ni har ju tappat bort mina saker! (här börjar jag bli lite upprörd och hög i rösten och liksom lutar mig framåt mer och mer, så att jag står tornad över pygméns huvud).
- Om vi kommer fram till att det är vårt ansvar kan vi ersätta väskan.
- Bara själva väskan, för 400 kronor, men ingenting av det som låg i, för ungefär 5000 kronor?
- Så är det.
- Och när kommer ni fram till att det är ert ansvar? Du kommer ju aldrig att erkänna att det är ditt fel.
(Lucas håller fram sin iPhone som journalister gör en bandspelare, med ansikte som ett oskyldigt barn. Föreståndaren säger åt honom att sluta filma, och Lucas säger fromt "jag filmar inte" och visar den släckta skärmen. Jag himlar med ögonen, och Lucas fortsätter banda vårt samtal).
- Om vi kommer fram till...
- Men det kommer vi ju aldrig att göra! Du ser ju bara det här som rent politiskt, och vill inte förlora några pengar! Du bryr dig ju inte ett skit om att min väska med alla mina saker är försvunnen på grund av er inkompetenta anställda!
- Det finns en skylt bredvid garderoben där det står att vi inte ansvarar för några värdesaker.
(Här inflikar Lucas upprört "det här är vårt hem inatt, det är här vi kommer sova inatt, och du bryr dig inte ett skit!" samtidigt som han pekar på en rabatt tvärs över gatan)
Till slut tröttnar jag. Vi kommer ändå inte att komma fram till något. Jag ber om att få hans kontaktuppgifter och han går för att hämta ett visitkort. Jag är så arg att jag inte riktigt kan hålla inne allting, så jag går tvärs över gatan och ställer mig mot en husvägg och skriker rakt ut och grinar lite innan jag samlar mig och går tillbaka. I kön står ett grabbgäng som fnittrar lite, och en av dem säger "wow, hehe! Arg brud!". Jag håller mig från att knäa honom i pungen.
När jag fått visitkortet går vi in på 7eleven eftersom vi håller på att frysa ihjäl (jag har linne och shorts på mig). Lucas står och fipplar med sin telefon.
- Lucas, hur nykter är du egentligen?
- Inte särskilt.
- Bra! Fulla personer är inte ansvariga för telefonen, säger jag och rycker den ur handen på honom. Den står i något sort tänk-mode.
- Lucas, vad gör den?
- Den dör.
Åååååh! Jag frågar kassören om jag får låna en telefon och får hans mobil. Ringer och väcker pappa i Norrtälje och ber honom komma hem. Medan jag pratar med honom hör jag mamma i bakgrunden och efter en liten stund räcker pappa över telefonen till henne.
- Hej gumman! säger mamma skithurtigt.
- Hej mamma, säger jag ynkligt och trött.
- Kan du vänta lite, jag håller på och ringer din telefon.
- Va?
- Vänta... ja hej! Hej... Lotta heter jag. Är det så att du har min dotters väska? Jamen, gud vad bra! Vet du, hon är så orolig, och hon blir så lättad att du har den. Vad heter du? Sara, hej Sara. Du Sara, var är du någonstans? Gärdet. Vilken gata? Sandshamnsgatan... sandhamnsgatan 27. Ja, men då gör vi så här, om du går ner i porten så kommer Fanny i en taxi om en liten stund och hämtar väskan. Ja, toppen. Ingen fara, ja! ...ja, okej, hej då! Okej Fanny, åk till Sandhamnsgatan 27 och hämta väskan.
- Gud vad roligt, här har jag stått och bråkat i en och en halv timme, och inte en enda gång tänkte jag på att ringa telefonen.
- Nej, det är bara för att du antog att den var stulen. Hämta väskan nu.
- Okej, tack för hjälpen!
- Jaa då, puss puss.
Jag och Lucas hoppar in i taxin och berättar allt för taxichauffören - Christos från Grekland - och vi alla tre sitter och ooh-ar och aah-ar tills att vi kommer fram och en tjej som inte alls är en bimbo och inte verkar särskilt full kommer och möter oss och ger mig väskan.
- Förlåt, säger hon, jag vet inte vad som hände. Jag råkade bara få med mig den (väskan är 05x05 kubikmeter stor och proppfull och astung).
Christos frågar var hennes väska är.
- Den är uppe i lägenheten, säger hon skitglatt. Du får hålla lite bättre reda på dina grejer i fortsättningen, säger hon till mig och skrattar lite och jag skrattar tillbaka och föreställer mig hur jag skjuter henne med en hagelbössa.
På väg hem blir jag, Lucas och Christos bästa kompisar och sitter tillsammans och kastar vårt hat på nattklubbschefer, kasinobouncers och korkade brudar. Fast å andra sidan har jag nu en ganska sjuk historia att berätta. Som Barney Stinson hade uttryckt det: this is gonna be legen- wait for it! -dary...
Det finns ett beteende som är ett riktigt typiskt grabbeteende: att bjuda.
Är det någon prestige i det? Är det att de är för lata för att resa sig från stolen och gå fram till baren en gång var 20:e minut? Eller är de helt enkelt bara så jävla snälla?
I början tog det emot jävligt mycket för mig att bjuda. Att gå till baren och hosta upp inte ett, utan fyrahundra kronor på en gång. Men så är det ju också så att man får tillbaka det, för då är man liksom klar.
Rättelse: man får tillbaka det så vida man inte är den enda i ett gäng av sex pers som har euro kontant klockan fyra på morgonen i Mannheim. Då bjuder man inte bara sprit, utan taxi och även kebab (trots att man inte äter något själv).
Jag har aldrig upplevt det beteendet i en grupp med tjejer. Möjligtvis om man är två att man tar varannan, eller att man bjuder på en drink och sedan får den andra klara sig själv efter det. Men att bjuda laget runt, en i taget, det finns liksom inte hos tjejer.
Är det därför tjejer dricker goda cocktails och killar dricker öl måntro?
Oavsett vad är ett säkert: vill man bli en i grabbgänget är att bjuda ett jävligt bra sätt att nå dit.
Jag är usel på att chatta. Jag tycker om att prata, människa till människa. Så börjar alltid någon chatta med en, så skriver man ett svar, så får man ingenting tillbaka för människan som började prata med en chattar med 17 andra människor som är roligare/viktigare än en själv. Men nu har jag precis avslutat en riktigt givande chatt-diskussion, så nu kanske jag ska börja chatta lite mer?
Jag ska ju flyga till Mannheim för att jobba på hockey-VM imorgon, så Hannes var en ängel och skickade väderkartan över Mannheim i en länk till mig (8 grader och regn). Då skrev jag att jag tycker att det regnat på mig för lite i år, så jag är ju överlycklig, hoppas att det blåser mycket också. Då skickade han en länk till ett youtube-klipp av plan som försöker att landa trots kastvindar. Dialogen följer:
Den här låten av Andreas Grega är jäkligt bra tycker jag. Jag lyssnade mycket på den innan jag kom fram till vad jag tror att den handlar om:
Jag litar ej på såna ögon
Det står "jag sviker dig" i dem
Jag intalar mig om och om
Att jag inte ska bli sån
---
Jag går när ni kommer
Jag lovar ingenting till er
Ja, gör aldrig om det
Ni sårar min akilleshäl
Så slå inte mitt nummer
Jag lägger på när ni ringer
---
Ni bryter bara kvistarna med blommor
Och tar det finaste ur dem
Ni suger tag och ristar in ett tomrum
Det går jag nu ifrån
---
Jag går när ni kommer
Jag lovar ingenting till er
Ja, gör aldrig om det
Ni sårar min akilleshäl
Jag går när ni kommer
Förlåter inte er nåt mer
Ja, gör aldrig om det
Det pågår i oändlighet
Så slå inte mitt nummer
Jag lägger på när ni ringer
---
Jag kan inte gå närmare
Och låta ådrorna kallna
Ni får inte besvära mer
Jag vill höra nålarna falla
---
Ref...
För mig är det uppenbart att texten handlar om - som jag handlingssätter (ytterliggare ett till listan över "Fannys påhittade ord"?) det - en kille i 14-årsåldern. Något av en outsider, har aldrig haft en riktig vän, men får ändå vara med i gänget eftersom han är deras gemensamma hackkyckling, den de gemensamt mobbar och utnyttjar för att öka känslan av samhörighet i gruppen. Ett typiskt gruppbeteende, framför allt hos ungdomar, som ju erkänt sällan vågar gå en egen väg, utan finner trygghet endast inom gruppens bekräftelse på samhörighet. Ett sätt är just att ha ett gemensamt svart får, eller ful ankunge eller vad man nu vill använda för metafor.
Men här, en dag, så säger äntligen killen stopp. Bryter sig loss med ett clean break, inget "långsamt glida ifrån så att folk knappt märker det" utan pang! Och inte bara genom att ta avstånd, utan dessutom genom att rakt ut säga vad det är som pågår.
Jag får såna flashbacks när jag tänker på det. Jag var aldrig mobbad, eller ens utfryst, men jag var en outsider genom hela skolåren. Jag tror att det mest hade att göra med att jag, trots att jag längtade efter att få vara del av ett gäng, helt enkelt inte trivdes i den "falska" gruppdynamiken, där det på något sätt alltid var en "vi och dem"-känsla. Antingen var man med dem eller emot dem, och oavsett vad hade gruppen alltid ett behov av att opponera sig emot de som var annorlunda. Det var helt enkelt en jävla massa skitsnack om människor som stod utanför gruppen och ett motstånd att se kvaliteter hos dessa eftersom de var annorlunda. Då vill jag tillägga att jag gled in och ut ur olika typer av grupper, från de populära tjejerna till emo-ungarna som tävlade om vem som var det största freaket.
Nej, jag var inte den Grega sjunger om, men jag kan verkligen se det framför mig. Jag var kompis i högstadiet med en tjej som inte var särskilt omtyckt, och minst av mig. Jag hade börjat umgås med henne i sjätte klass eftersom jag tyckte synd om henne då hon inte hade några vänner, sen fastnade hon. På grund av det blev jag aldrig inbjuden av klassens andra tjejer till saker de gjorde gemensamt. Det är ingenting jag baserar på mina egna perspektiv, det är vad de sa rakt ut till mig när jag konfronterade dem. Jag var medveten om att de sågs utanför skolan, att de aldrig ringde mig, men samtidigt visste jag att jag var omtyckt och förstod redan innan de sa det till mig, att det berodde på att de idiotiskt nog alltid pusslade ihop mig med denna andra tjej, som de inte ville ha med, som om vi varit siamesiska tvillingar. Jag lät det bero i år, men till slut, i nian, sa jag ifrån, att om de inte vill umgås med mig så varför fan ska jag då umgås med dem? Samma eftermiddag fick jag min första inbjudan till en biokväll, och sedan rullade det på.
Det hemskaste i den historien är att jag var en del i hjulet som arbetade emot den här tjejen som ingen tyckte om. Ett specialfall, skulle jag säga. Några av klasskompisarna var rent ut elaka mot henne, men de flesta gav henne en ärlig chans. Hon var bara inte särskilt socialt kompetent, faktiskt ganska otrevlig och tja... dampig.
Hur som helst... När jag gick ut nian bröt jag kontakten med alla direkt. Det var inte det att jag inte tyckte om dem, det var det att jag inte kunde känna respekt för dem eftersom de inte haft mer vett än att jag skulle behöva tala om för dem vilket typ av beteende de utövade. Jag kände att om de inte fattade det själva orkade jag inte vara vän med dem, då skulle jag behöva kämpa jämt och det ville jag inte göra.
Men det är så otroligt nyttigt tror jag. Att man, istället för att bara i tysthet dra sig tillbaka, faktiskt konfronterar och säger rakt ut, att ni behandlar mig illa och jag tänker inte tolerera det längre. Inte bara är det bra för den som behandlas illa, utan för de om behandlar. Jag misstänker att man antingen inte är medveten om att man gör det, men mer troligt att man innerst inne vet att man är taskig, men vågar inte erkänna det för sig själv eftersom man inte vill vara den typen av människa. Dessutom blir det extra skrämmande för ungdomarna, eftersom en förändring i beteende mot det svarta fåret skulle innebära att man nöter på gängets sammanhållning.
För visst finns tendenserna där? Jag vet att jag flera gånger bevittnat de där spända stunderna när gänget är splittrat, när det bara är det svarta fåret, en eller två till och så jag, på ett hörn. Och jag ser hur den stöddiga attityden är borta, hur de coola ungarna flackar lite med blicken, skrapar lite med foten i marken och sneglar på det svarta fåret. Tonfallet är helt annorlunda, mycket mjukare än annars, när de börjar fråga saker. De pratar med honom eller henne som att denne är en ny bekantskap i kretsen som de är nyfikna på. En och en annan sanning kommer fram, och plötsligt har det svarta fåret fått en förankring till ett riktigt liv, precis ett sådant som man själv lever, och känslan av sympati kan äntligen infinna sig. Innerst inne vet han att den här pojken mår dåligt av hur vi behandlar honom, för det skulle jag ha gjort. Och en liten knut knyts där inne.
Men sedan kommer gänget tillbaka, och allt blir som förut. Fram tills dagen då fåret säger stopp. Och då dansar demonerna fram ur garderoben och grinar illa i deras ansikten. Då måste de inse att de är the bad guys. Att de aldrig skulle önska att någon gjort så mot dem. Att de kan ha förstört någonting för en annan människa, kanske för alltid.
Och förhoppningsvis gör de aldrig så mot en annan människa igen.
Och gör dem det är de idioter och jag hoppas att någon spottar i deras hamburgare på McDonalds.
Mr. I.F.L.Y.U.M.F.M.P. sa till mig, dagen efter vad som hände hände: "You have a really hot body. Hot body... cold heart."
"I don't have a cold heart. It's just a very exclusive place to be."
Eller vad säger ni som känner mig? Har jag verkligen ett kallt hjärta?
När jag var deprimerad hade jag komplex för att jag upplevde mig själv som en kall människa. Jag var ju inte så där "åh nej, har du gjort slut med din pojkvän? Guuud, stack-a-re!". Jag var mer så här: "mm... det suger ju." Jag är inte särskilt dramatisk och försöker att se på saker så realistiskt som möjligt. Jag finner sanning i många klassiska uttryck: "que cera, cera" - det som sker, sker -, "ces't la vie" - sånt är livet -, och "what doesn't kill you, makes you stronger" och är stundtals väldigt entonig i sätt och tal. Medan jag upplever hur tjejer kramas och, tja, fjäskar hela tiden, är jag väldigt rak och uppriktig, vilket inte alltid gynnar mig.
Å andra sidan har jag från flera håll hört att jag är bra på att ge komplimanger, och om jag ser till vilka typer av komplimanger jag tycker om att få är det desamma som de jag ger. En av producenterna på hockeyn är en riktig sådan människa som jag gillar, och han ger komplimanger på samma sätt som jag. Inget leende och benämnande som i förbifarten, utan pang! "Det går bra för dig, du är duktig." Punkt, inget leende eller smicker omkring, simply fact. Jag gillart.
Sen kan jag i och för sig förstå varför Mr. I.F.L.Y.U.M.F.M.P. sa så. Medan han överöste mig med självförtroendeboostande kommentarer, inte på något sätt dolde hur mycket han attraherades av mig och sedan började tala om hur vi skulle ha en jätteromantisk dag, gå ut och äta frukost och sen ta en promenad osv osv, var jag först tyst, såg åt ett annat håll och svarade sen: "actually... I was planning on hiting the gym".
Thus, varför jag bara gör och umgås med människor som jag verkligen vill. Jag är usel på att låtsas.
Fy fan vad hemskt det är att köpa inredning! Det är ju helt fruktansvärt. Jag måste surfa omkring en massa på nätet för att hitta nya butiker - jag avskyr att surfa omkring på måfå, eller att göra saker på måfå över huvud taget - och sen när jag väl hittar något så är det alltid någonting litet som jag inte gillar. Jag kan ju inte köpa en bokhylla för 5000 och sen ångra mig, den måste ju vara perfekt från början. Under tiden hopar sig skiten hemma, jag har böcker löst och i flyttkartonger, i garderoberna, på fönsterkarmarna, på golvet, i badrumsskåpet. Men inga bokhyllor!
Jag har lärt mig nu att bokhyllor för mig är som killar. Den måste kännas heeelt rätt, och annars vill jag inte veta av den. Jag ser en och tänker "mm, den är okej", sen tänker jag "vad då okej? It has to be PÖRFEKT!!"
Jag har en hel låda med fula pärmar och strunt som jag inte vill ha framme, men inget skåp.
Jag måste skaffa en garderob till hallen, men den måste vara i mörkt trä, lagom bred och hög, inga speglar, det ska vara snygga dörrar. Kuddarna till soffan måste vara precis sådan färg jag var ute efter, likaså gardinerna.
Jag måste styla balkongen, men möblerna måste tåla vintern eftersom jag inte har plats att ställa in dem, och de måste vara sköna så att jag faktiskt vill sitta i dem över huvud taget.
See, this is what I mean: om man bara har ful inredning från början så spelar det ingen roll vad för skit man ställer in tillsammans med den. Men nu har jag ångest för minsta lilla ljuslykta. Jag gillar det inte.
