Jobba med fotboll

Jag jobbade ganska mycket med grafik på PPV-matcherna från allsvenskan i fotboll för några år sen. Ofta var man några stycken som satt tillsammans och vi brukade prata inför matcherna och i pauserna. Vanlig fråga var ju hur man kommit in på jobbet. Jag minns inte vem det var, men en kille frågade mig en gång om jag är sportintresserad. Nej, inte särskilt, svarade jag. Men du gillar fotboll? Nja, jag kan kolla på matcher och ryckas med, men det är inte så att jag sitter hemma själv och kollar.

- Men varför jobbar du med fotboll då?
- Jag jobbar inte med fotboll. Jag jobbar med TV. 

Ballen

Jag och Malmö-Malin satt i våras på varsin motionscykel på gymmet.

Malin:
Aaaaa... Jao har så jävvla unt i ballen idao.

Jag:
Kom ihåg att "balle" betyder penis i Stockholm.

(Skånska: balle = skinka)

Skid-kunskap

Jag och Tobias sitter och kollar på skidresor. Jag har ju åkt hela mitt liv. Tobias har åkt tre gånger. Vi hittade ett datum i april, men Tobias är lite orolig för att det inte ska vara bra snö då. Han bad mig kolla på google. Jag frågade vad jag skulle söka på.

- Snödjup i Bad Gastein.
- Snödjup, är det det man söker på?
- Ja, har inte du åkt skidor eller?
- Jo, men jag har aldrig åkt skidor på google.

Längdskidor

För de som inte vet det ska jag, Tobias och min familj göra halvklassikern detta år. Vi började med Lidingöloppet i september, och nästa punkt på listan är halva Vasaloppet. Det är 4,5 mil på längdskidor.

Idag åkte jag längdskidor för första gången. Det första jag gjorde var att klä på mig alldeles för mycket. Jag stannade flera gånger för att skala av kläder. Jag körde sex kilometer utan vantar och frös inte ens om händerna. Jag körde med underställ och öppen jacka, och ändå var tröjan dyngsur när jag var klar. Inklusive underarmarna.

Det andra jag gjorde var att hålla på att ramla efter tio meter. Så fort man lägger den minsta vikt icke-framåt så tappar man balansen. Jag har ju åkt mycket utför, och där står man ju alltid framåt, men där lutar man sig mot pjäxorna, och man kan stå upprätt om det är plan mark. Icke med längdskidor kan jag ju säga. Sjukt jobbigt, man vill ju stå upp när man är trött, men då förvandlas man till sprattelgubbe med två meter långa stavar som man fäktar med som en galning för att inte trilla.

Kan inte påstå att jag var någon mästare på tekniken, men jag var i alla fall bra på att åka nedför som jag ändå uppfattat som rätt svårt. Bara i en backe kände jag att skidorna höll på att sticka ner i diket, så då la jag mig på sidan så att jag kunde sätta skidorna i spåret igen.
Fem vurpor på 8,5 kilometer blev det, jag är rätt nöjd. De flesta var rätt milda, men en gång ställde jag mig just upp och ramlade rakt bakåt på grund av det och slog i handlederna rätt hårt. Då blev jag lite sur.

Lyckades ändå staka/halvspringa/släpa mig fram 8,5 km på prick en och en halv timme och mamma som numer är rätt rutinerad tyckte att det gått jättebra för att vara första gången. Så nu blir det bara till att fortsätta. Annars kommer jag aaaaaaaaaaaaaaaaaaldrig klara 4,5 FUCKING MIL!

Relationship 101

Jag älskar julen. Jag älskar att köpa och få presenter. Jag bombar Tobias, Lucas och mamma med mms av saker jag önskar mig, skriver vad det kostar och var det finns. Jag älskar julmat. Och framför allt så älskar jag julpynt.

Eftersom jag inte haft så mycket julpynt tidigare har jag shoppat på mig en massa i år. Kuddar, prydnadssaker, ljuslyktor, kökshanduk och så klart en kungsgran.

Jag bakar pepparkaksmuffins, gör pistage- och nougatbollar och wienernougat och dricker mängder av glögg.

Tobias är ganska likgiltig till julen. Han ska inte köpa julklappar till någon förutom till mig. När han föreslog att han inte skulle köpa alls hotade jag med att göra slut. När vi var ute och handlade kuddar och gardiner var det omöjligt för honom att ha en åsikt om vilken kudde han tyckte var snyggast och han gick runt och predikade om hur all konsumtion bara är ett resultat av kapitalisternas hjärntvättning. När vi skulle bjuda på glögg härom dagen skulle jag skålla mandlarna och han sa "men åh, vad jobbigt" fastän han inte ens visste hur man gjorde.

Och varje gång han säger "men måste vi...?" så blir jag sur och säger "fine, vi ska inte ha någon julstämning!". Och Tobias vill att jag ska vara glad, så då anstränger han sig och gör som jag vill. Och det är så jag vet att jag är i ett förhållande.

Inte ny profilbild

På fjärde juli i New Orleans var vi på väg ut och jag stannade framför spegeln för att ta en bild på mitt uppiffade jag för att skicka till Tobias. Jag vet inte vad det var för ljus i det där rummet, men MY GOD vad snygg jag blev på bilden. Så där snygg som man bara är när man inte ser ut som sig själv. Jag är så snygg att jag känner att jag aldrig skulle kunna ha den som profilbild någonstans, för den här bilden visar inte Fanny - den visar min fotomodell-syrra som tydligen bor i New Orleans. Jag blev så lyrisk och kände att nu måste jag passa på. Så jag fotade en hel jävla fotobok i en miljard vinklar. Ibland ser jag på dem och suckar djupt och tänker: om ändå...

Sofi Fahrman

Jag säger inte att hon inte är smart, trevlig och intressant som människa. Det tror jag att hon är. Men jag kan inte låta bli att känna att hur hon byggt upp sitt liv handlar om hur hon vill att människor ska se henne.

Stockholm -> Malmö i snökaos

Gick hemifrån kvart över nio igår morse. Fick vänta på tuben i en kvart, sen sa lokföraren att vi bara skulle komma till Midsommarkransen. Sen ändrade han sig och sa att vi skulle gå hela vägen. Sen i Slussen sa han att vi bara skulle gå till Östermalmstorg. Men jag skulle till Centralen, så det räckte för mig.

Ursprungligen skulle jag ta ett flyg från Arlandra 12.20, men eftersom så många flyg blivit inställda bokades vi på ett tåg istället. Det skulle gå 11.14. De fortsatte att skjuta fram tiden på tavlan hela tiden, tydligen var det problem med växlarna i Älvsjö så ingenting kom längre söderut än så. Hade inte skadat med lite mer information, nu var det bara upp och ner på perrongen hela tiden tillsammans med tusen andra människor (bland andra Tommy Körberg), och varje gång man kom upp stod någon annan tid eller någon annan destination. Det enda som var detsamma var tåget som stod inne och skyltade i dörrarna för destination "Ej i trafik".

Klockan halv ett stod det plötsligt "inställt" på tavlan. Tack för infon, SJ. You suck.

Då tog vi Arlanda Express ut till Arlanda och blev bokade på ett flyg som skulle gå 14.35. Klockan 14.20 sa de att vi hade ett plan, men inga piloter. Klockan 15.30 fick vi boarda. När vi satt oss ropade piloten ut att nu har vi en pilot, men ingen styrman för han har suttit fast på SJ. Så klart.

Sen kom styrman och vi ombeddes stänga av mobilerna och flygvärdinnorna gick och kollade säkerhetsbälten. Sen ropade piloten ut att eftersom vi varit tvungna att vänta på styrman hade vår tid för startbanan gått ut och vi måste vänta en timme. Jag satt bredvid en 1,5-åring som skrek så fort hon inte fick som hon ville. Suck.

Sen fick vi äntligen starta, ungefär klockan kvart i fem. När vi skulle gå av ropade flygvärdinnorna upp att vi fyra som skulle till "en filminspelning" hade väldigt bråttom, och vi fick gå förbi alla och sprang ut till taxin. Vrålkörde till arenan och kom precis så att man snabbt hann kolla igenom grejer, repa lite och sen gå ut i sändning. Som tur var hade vi grymma kollegor på plats som hade förberett allting åt oss, så det var bara att tuta och köra och sändningen blev som vilken annan som helst. Det är det som är så skönt med rutin.

Sen skulle vi tillbaka fyra timmar senare. Taxi ut till Kastrup i Köpenhamn för flyget som går hem 22.45. Från början försenat till 23.15. Sedan ytterligare lite för att vår besättning visst höll på att lasta ur en massa handikappade människor och deras tillbehör ur ett annat plan. Dessutom stod ca 30 personer som flyktingar utanför vår gate i en stor klunga med stand by-biljetter. Osäker på hur många av dem som till slut kom med.

Lyfte ungefär en timme för sent och landade ca kvart i ett på natten. Taxikön var 80 meter lång och alla bilar var redan borta så jag chansade på Arlanda Express. Den var faktiskt bara fem minuter sen och stannade bara två gånger på vägen. Då började jag bli rätt trött, och störde mig väldigt mycket på gubben framför mig som på ljudet av smattrande tangenter att döma tydligen ville mörda sin laptop.

Framme vid centralen ställde sig alla i sprintposition vid dörrarna - men jag knep förstaplatsen. Först ur tåget, först in i en av fem taxibilar som stod och väntade. Blev så sjukt lycklig att jag berättade allt för taxichauffören om min dag. Han verkade inte förstå så mycket, men skrattade artigt när jag skrattade.

Hemma klockan 02.00.

Och imorgon ska jag till Haparanda. Må det vara bättre väder då. Orkar inte med en sån här dag igen.

Mardrömmar i mitt sovrum

Jag önskar att jag kunde sluta drömma mardrömmar som utspelar sig i mitt sovrum.

Det var den gången i min förra lägenhet när jag sov efter ett nymo-pass som jag drömde att jag just sov efter ett nymo-pass, vaknade och såg att det hängde girlanger i hela taket. Jag hade en överväldigande obehaglig känsla och var övertygad om att det var ett spöke i lägenheten. Jag tänkte att han var i badrummet och beslöt mig för att konfrontera honom trots att jag var skiträdd. Jag ryckte upp dörren, men det var ingen där. Då stod jag i hallen och ringde till Lucas för att be honom komma över. Han svarade och jag skrek i luren att han måste komma hit. Då tittade jag upp i spegeln som hängde i hallen, och i den spegeln såg man in i köket. Där, på en kökstol, satt Lucas och flinade. Men jag förstod att det var spöket eftersom jag pratade med Lucas i telefon. Så jag väste åt honom att komma fort, sen la jag på och vände mig mot spöket och sa "du är inte min bror!". Han fortsatte att le och sa att han inte förstod, han var visst Lucas.
Då vaknade jag, i samma säng, i samma lägenhet som i drömmen. Rusktigt obehagligt.

Sen var det i min nuvarande lägenhet jag återigen sov efter nymo. Drömde att jag vaknade och vände mig ut mot rummet. Där stod en man i huvtröja, och så fort jag såg honom kastade han sig över mig och började brotta ner mig i sängen. Jag låg och försvarade mig när jag började tänka "det här händer inte på riktigt. Det här är bara en dröm. Jag sover fortfarande. Jag måste bara vakna så försvinner det här. Så öppna ögonen, så försvinner det här." Efter mycket om och men lyckades jag väcka mig själv genom att spärra upp ögonen. Vaknade ordentligt med sjuk hjärtklappning, återigen i samma säng, i samma rum som drömmen tagit plats.

Sen var det den gången som jag skrivit om här, när jag drömde att djävulen var ute efter mig, och att han dök upp precis vid mitt huvud och väste "du ska inte tro att du kommer undan!". Också i mitt sovrum.

Sen var det igår morse när jag drömde att någon typ av övernaturlig kraft kom från utanför mitt fönster. Den skulle på något sätt återskapa livet, och behövde en levandes livskraft för att lyckas. Den var inte ondskefull, men jag kände det som att någon tryckte ner mig mot sängen med en stor kraft (som att det går en djup rysning längs hela sidan av kroppen). Den tryckte in i mig, till min själ. När den var klar steg den upp som en dimma och seglade mot fönstret igen. Då kändes det som att det var väsen i rummet och jag mumlade "försvinn". Då blåste kraften ut genom fönstret med ett enastående ljus och gardinerna fladdrade upp hela vägen till taket samtidigt som det smällde till precis bredvid mitt huvud och jag uppfattade det som att hela rummet var fyllt av spöken. Då kom jag också på att jag sov, och jag vaknade med ett ryck. I samma säng, i samma rum som drömmen tagit plats.

Kan inte detta sluta? Det är så jobbigt att vakna, det är som att man fortfarande är kvar i drömmen. Usch!

Dubbeldusch

Detta hände på gymnasiet, men jag minns inte var, när eller varför. Men det har bara fastnat i min hjärna för jag tyckte att det var väldigt roligt. Dennis skulle i alla fall någonstans i en diskussion ge sin syn på skillnaden mellan män och kvinnor.

"Men tjejer är ju så här" - sätter upp händerna i håret, sluter ögonen och mumlar - "ååh, herbal essences... Killar är så här" - skrubbar snabbt runt i vardera armhåla och trycker likt en hejaramsa fram - "Dubbeldusch, dubbeldusch, yeah!"

Hänsyn till sina grannar

Klockan 00:18
Tobias bestämmer sig för att stämma sin gitarr.

Återigen - skyll på litteraturen

Om du går tillbaka här på bloggen till augusti 2011 hittar du ett inlägg där jag påstår att det inte är modevärlden, utan den förskönande litteraturen som i större utsträckning förstör idealbilden av hur män och kvinnor ska vara och framför allt se ut.

Nytt exempel: vad är värst?

1. Porrfilmer där det är brutalt uppenbart att ljudet är pålagt i efterhand. Som tjej vet man att den där positionen inte alls kan vara skön på något sätt och att tjejens förvridna ansikte antingen är fejkad njutning eller ett uttryck för smärta. Man vet att de två som knullar förmodligen inte träffat varandra förut. Man vet att killarna får läkemedel för att kunna hålla erektionen. Man vet att allt bara är så sjukt fejk.

2. Fifty shades of Grey - kanske västvärldens just nu kändaste bok. Handlar om studenten Anastasia som är typ 22 och oskuld och helt ointresserad av sex (har alltså aldrig heller onanerat) fram tills att hon träffar Christian Grey och då plötsligt blir en sexmaskin pga kemin mellan dem. Christian är multimiljonär, supersexig, eftertraktad och galet charmig och smart. Han överöser henne med presenter, säger djupt känslosamma saker och är svartsjuk på alla hon träffar och allt hon gör. I hela boken beter han sig som att han älskar henne mer än allt i världen, men han har samtidigt commitment issues.
Han introducerar henne till sex (och hårt sex). Första gången börjar han med att suga på hennes bröstvårta. Och hon får en orgasm av det. Sen har de sex ungefär var tjugonde sida och han är alltid kåt och hon är alltid supervåt och redo att ta emot honom utan förspel. Hon kommer alltid, oavsett hur de gör det, och när hon kommer är det alltid smärtsam njutning, typ himlen öppnar sig och vågor slår över henne och de är på världens topp.

Jag har läst den och hade förmodligen blivit helt galen om jag läst den som tonåring. Men nu - som bitter vuxen - kunde jag inte njuta av de detaljerade sexscenerna för att DE ÄR SJUKT OREALISTISKA OCH DÅLIGT FÖREDÖME FÖR DE MILJONER KVINNOR SOM LÄSER BOKEN! Tänk de unga tjejer som läser och börjar drömma om sin egen prins charming som trots att han med sin bakgrund egentligen borde misshandla dem psykiskt och kanske fysiskt, istället beter sig som den mest magiska pojkvän man kan träffa (förutom att han inte kan säga "jag älskar dig"). När de väl träffar en kille som kanske på något ynka sätt påminner om denna överjordiskt perfekta man så har de sex, men skillnaden mot deras debut och Anastasias är att de INTE kommer att få orgasm av att deras kille suger på deras bröstvårta. De KOMMER att behöva förspel. Och det kommer att GÖRA ONT! Om de har tur kan de klämma fram en orgasm, men vi kan ju diskutera hur många som såna där tappar-medvetandet-i-tre-sekunder-orgasmer inträffar för, och hur ofta i så fall.

Toppen! Vi pratar om sex! En bok om en kvinnas sexualitet!

NEJ! Det är en bok om två fiktionella figurer med ett fruktansvärt osannolikt förhållande som KOMMER (det lovar jag) förvrida i alla fall några unga tjejers syn på hur de ska prestera sexuellt. Porrstjärnor är ute. Men Anastasia - hon är väldigt het. Och självklart även omedveten om att hon är skitsnygg.

Gud vad detta stör mig!

Sigur Rós på söndag!

Jag har upprepade gånger sagt till Tobias att jag kommer att grina satan på Sigur Rós-konserten på söndag i Reykjavik. De är mitt absoluta favoritband och det är någonting i deras musik och i sångarens röst som verkligen klickar med någonting i min hjärna och gör att jag fylls av otroligt starka känslor av hopp, lycka och trilltro till mänskligheten när jag lyssnar på dem.

Jag kan stå och diska och en av deras låter kommer på. Jag nynnar med ett tag, och sen händer det ibland att halsen plötsligt snörs ihop och mina ögon fylls av tårar. Och det är alltid tårar av lycka.

Det här var den senaste konserten jag var på, när jag var 19 eller 20. Det var den mest magiska upplevelse jag varit med om hittills i mitt liv. Förlåt Tobias.

Frånvarande förälder

Mamma var med i landslaget i karate när jag växte upp, ungefär tills att jag var 17. Hon tränade i snitt fem dagar i veckan, två timmar om dagen, och var på resor och träningsläger som kunde vara i upp till tre veckor flera gånger om året. Hon missade några födelsedagar, solflicksuppvisningar, fotbollsmatcher och skolavslutningar.

För några år sen, långt efter att hon slutat tävla och dragit ner på träningen berättade hon att hon fått mycket skit av familj, vänner och kollegor för att hon lagt så mycket tid på karaten istället för att vara hemma med mig och Lucas. Hon frågade om jag uppfattat henne som en frånvarande förälder i min barndom, så jag började fundera.

Då insåg jag att jag har fler minnen av min mamma än av min pappa från när jag växte upp. Man minns ju liksom inte en tisdag 1998 när man åt köttbullar och kollade på tv. Man minns ju större händelser.

Som när mamma skulle missa en av mina uppvisningar med solflickorna. Vi bestämde mellanmål tillsammans, sen köpte hon det och visade i kylen var hon ställt det. Sen tvättade hon min dräkt, packade i ordning väskan och visade pappa hur man gjorde flätor i mitt hår.

Eller när hon kom till skolan och hade karatelektion med hela klassen på gympan. Hon tog med sina medaljer, och ingen vågade mucka med mig för då skulle jag säga det till min mamma!

Eller att hon bakade sju sorters kakor när det var födelsedagar. Hon var ett monster i köket. Om man skulle hjälpa till fick man en rad instruktioner. Sen glömde man bort dem eftersom man inte lyssnade så noga. Så då frågade man och fick till svar (jag och Lucas brukar imitera mamma med Batman-röst): "Men jag kan inte hålla reda på alla recept samtidigt. Läs recepteeeeeet!" Och ändå var det kul, vi jobbade tillsammans och jag och Lucas lärde oss snabbt att det var väldigt roligt att driva om mamma när hon var så.

Eller när jag var kanske tolv och bara började gråta en kväll helt utan anledning. Trots att jag var stor så satte mamma mig i knät som ett barn och sa att det är okej att gråta utan att veta varför.

Eller när jag och Lucas åkte med till franska öppna utanför Nice i fyra dagar och hejade när hon tävlade. Vi ropade "heja mamma!" och fransmännen bredvid oss skrattade och härmade oss. Och vid frukosten skulle hennes coach visa sina muskler för mig, för han trodde att alla 14-åriga tjejer tycker att sånt är spännande. Mamma höll på att skratta ihjäl sig efteråt, för hon vet hur mycket jag äcklas av blodådror och att jag var spyfärdig när jag var tvungen att känna på hans åderfyllda bicep.

Eller när vi var i Österrike och jag och Lucas var 15 och 17. Alla coola kidsen skulle till grannbyn och gå på klubb, och även fast vi inte drack alkohol ville mamma inte släppa iväg oss själva. Så hon åkte med, och de coola kidsen blev skitsura. Därför sa mamma att ingenting skulle läckas till föräldrarna och hon gick direkt till baren och shotade tequila med alla som var över 18 när vi kom in. Sen började hon dansa till techno och några tyskar verkade tycka att det var jävligt kul att en kärring stod på dansgolvet. De gick fram till henne och började tönta sig. Då låtsades hon vara döv och gjorde en väldigt bra imitation av teckenspråk (med mongo-ljud). Killarna blev helt bleka och sen såg vi dem inte mer resten av kvällen.
Dagen efter stod jag utanför bussen och en av de coolaste killarna började gå mot mig. Jag bah åh shit, han ska prata med mig, shit shit! Och så kom han fram och sa "Fanny... din morsa är så jävla cool!"

Eller det kanske starkaste minnet av alla... Jag hade väldigt svårt för matte i skolan (och har ju som sagt fortfarande det). När jag gick till pappa och frågade om hjälp med läxan sa han "nehehej, det där kan inte jag". När jag gick till mamma och frågade om hjälp med läxan tog mamma matteboken och satte sig och läste igenom kapitlet och lärde sig hur man skulle göra, sen la hon ner evinnerlig tid för att få mig - världens mest ologiska människa - att förstå.
När jag ändå hade IG-varning i matte, kemi och fysik (samma lärare) i slutet av sjuan krävde hon att läraren skulle vara med på utvecklingssamtalet i skolan. Där påpekade hon för honom att jag hade bra betyg i alla ämnen förutom hans. Han sa att vi var en stökig klass. Mamma frågade min handledare, som också var med och som hade oss i biologi och idrott, om hon också tyckte att vi var stökiga. Hon sa nej. Sen visade mamma en grej som vi gjort i grupp under två lektioner. Min grupp (som alla var "problembarn" enligt läraren) hade missuppfattat uppgiften helt. När läraren såg det började han skratta. Mamma frågade hur det här kunde ha pågått två lektioner utan att han sett att det blivit fel. Det hade han inget bra svar på. Men sanningen var att han inte la någon energi på oss som var svåra att lära. I åttan delade han till och med upp klassen i två grupper, en med de smarta och en med de dumma. Vi som då "behövde extra hjälp" fick ingen hjälp, och de som "klarade sig själva" fick all uppmärksamhet.

När vi åkte på husbilssemester sommarlovet efter sjuan tvingade mamma mig att ta med matteboken. Jag var skitsur. En timme om dagen satte vi oss ner. Det började med att jag skulle säga "Matte är kul!" (som jag först vägrade). Om jag inte klarade det kittlade hon mig tills att jag började skratta, och slutade inte förrän jag sagt det.
Ganska snart märkte hon att jag inte gladdes av att lösa tal. Då blev jag tvungen att sträcka upp händerna i luften och ropa "jag klarade det, jag förstår!" varje gång jag löste ett tal, och så fick jag en godis.
Varje gång jag bröt ihop (ofta) kittlade hon mig tills att jag började skratta och fick mig att säga "jag älskar matte, matte är kul!"

Vi höll på i tre veckor. Fokus de två terminerna i sjuan hade varit ekvationer och innan sommarlovet hade vi haft ett prov. Jag hade svarat rätt på ungefär 4 av 30 frågor. När vi kom hem från semestern la mamma fram provet igen. Jag skrev alla rätt.

I nian fick vi en ny lärare. Vi skulle själva välja om vi skulle ha den lättare A-boken eller den svårare B-boken. Mamma hade bestämt sagt att jag skulle ta B-boken. Men när jag skulle hämta den på lektionen skrattade läraren och sa att det nog var bäst om jag tog A-boken. Jag sa nej, jag vill ha B-boken, men det fick jag inte. När jag kom hem frågade mamma varför jag tagit fel bok och jag berättade att jag inte fått B-boken för läraren.
Ett telefonsamtal senare så hade jag den.

När jag gick ut nian hade jag MVG i fysik och kemi och VG i matte. Jag tackar inte mina lärare för det kan jag säga.

Så vad är summan av denna handfull minnen? Att man inte måste vara frånvarande för att vara en frånvarande förälder. Och att man inte måste vara närvarande för att vara en närvarande förälder. Det handlar inte om var du är - det handlar om vad du gör när ni är tillsammans.

Rumour has it...

Jag hatar Sveriges skolväsen

Känns logiskt att det som är avgörande för huruvida jag får bli psykolog eller inte är min förmåga att bestämma vad f(2 – 4t) blir om f(x) = 3x/2.

Ledsen alla deprimerade ungdomar som skär sig själva. Jag kan tyvärr inte hjälpa er för jag förstår inte matte om det så kunde rädda mitt liv.

Skrivkramp

Varje gång jag sitter vid datorn (inte ofta) tänker jag att jag ska skriva ett inlägg. Men jag kommer inte på någonting roligt att skriva.

Då undrar jag: har roliga saker slutat hända i mitt liv?

Men det är mer troligt att roliga saker händer, men jag glömmer bort det för jag är så jävla trött hela tiden att min hjärna slutat fungera normalt. Men jag tjänar bra pengar, så då är ju mitt liv och min hälsa inte så jävla viktigt...

Uppstigning 03.30 fyra dagar i rad: kväll 4

Jag:
Jag är tjock... trött... och pank.

Tobias:
Ingen bra kombination.

Blir mer och mer med tiden:

1. Flygrädd

Reste mycket under hela uppväxten och var inte flygrädd. Som tonåring kollade jag och min brorsa en hel del på Mayday som handlar om flygplansolyckor. Efter att de i en halvtimme förklarat händelseförloppen med hur alla instrument bara ballar ur och alla får panik tills att planet exploderar i tusen miljarder bitar får man reda på att det berodde på att en mutter var 0,3 mm för liten. Fortfarande inte flygrädd. Sen blev jag vuxen och då blev jag flygrädd bara så där. Sjukt störigt.

2. Nervös

 Har aldrig haft scenskräck eller svårt att stå i centrum. Har varit orolig att inte prestera perfekt, men sällan nervös. Men nu kan jag sitta på en hockeysändning som jag gör typ två, tre gånger i veckan och helt plötsligt bli skitnervös. Och då menar jag riktigt, riktigt nervös. En gång när jag jobbar på Dansbandskampen var det typ tre minuter till sändning. Jag hade gjort programmet fyra gånger eller så innan, men nu fick jag plötsligt för mig att jag skulle kräkas. Jag fick sjuk hjärtklappning, mådde jätteilla, hörde bara sus och hade tunnelseende. Så jag koncentrerade mig bara på vad jag skulle göra härnäst och på att andas. Efter några minuter gick det över. Jävligt märkligt.

3. Jobbskygg

Förut kunde jag jobba heeelt galna pass. Typ jobba nymo lördag, gå direkt till nästa kontrollrum och köra Tipslördag till klockan sju. Sen gå upp och göra nymo på söndag, och gå direkt till fotbollssändningen våningen under. Sända mellan 15-24 och sova på en soffa och gå upp igen klockan fem och jobba nymo på måndag morgon. Det var en ganska vanlig företeelse. Nu - not so much. Jag har fått tre saker: en försmak för hur det är att vara utvilad, ett roligare privatliv och en högre respekt för min hälsa.

4. Trygg i mig själv

Tack och lov för denna punkt. Efter att ha sett Dox.dokumentären Bully (se, se, se!) återföll jag i 14-åriga Fanny som var den kufiska outsidern på högstadiet. Aldrig mobbad, men bara inte med. Dåligt självförtroende som så småningom dalade ner i depression med självdestruktiv dominans. Och när jag tänkte mig tillbaka till det, till den sorgen och känslan av att aldrig kunna passa in och att inte vilja passa in, men att ändå vilja vara någon för någon annan - så kändes det tusen år bort.

Jag har tryckt ner mig själv så jävla mycket, och sen var jag tvungen att börja lyfta upp mig själv för att orka överleva. Men trots att depressionen tog slut när jag var 20 fortsatte jag att ibland ha Onda Tankar fram tills för ca 1,5 år sedan. Och fortfarande klandrar jag mig själv för någonting dagligen. Men jag blir bättre och bättre på att inte göra det. Det viktigaste för mig var att inse att jag ofta kritiserar mig genom att tänka att det är någon annan som kritiserar mig, till exempel Tobias, någon kompis eller mamma. Men de tänker inte de onda tankarna om mig, det är jag som tänker dem och sen tänker att det är säkert så hen tycker. Om du också gör så - sluta!

Coca-cola by Jean-Paul Gaultier

Reklamen för Coca-Colas Jean-Paul Gaultier-kollektion går på tv just nu. Jag och Tobias såg den ikväll. Jag är föga imponerad av den högra burken. Känns kanske inte som ett superavancerad design. Därför var det ju rätt kul när Tobias sa:

Hur var det nu igen? "Jag heter Jean-Paul Gaultier och jag kan göra blå ränder".

Jag:

Hehehe, vad var det för något? Var det någon humorserie?

Tobias:

Nej, det var väl du som sa det här om dagen?

Jag:

Ja, det kanske det var, nu när du säger det. Damn, I'm funny...

Dagens löpsedlar

Meanwhile, in Syria...

Matematik

Jag blir verkligen olycklig av att räkna matte. Men nu när högskoleprovet närmar sig och jag verkligen bestämt mig för att satsa på att komma in på psykologprogrammet måste jag möda mig.

Tobias tycker att matte är kul. Han pratar med mig som att jag är hans dotter.

- Hur var det du gjorde nu då, när nämnarna var desamma? Kommer du ihåg det?

Jag vet inte om det är mattelärarna som förstört mig, eller om det bara är att min hjärna inte kan hantera matematik. Men oavsett vad blir jag aldrig glad av att lösa ett tal.

Tobias: Bra älskling! Känns det inte bra att du har klarat alla de här talen?

Jag: Do you want to die?

Uppgift: skriv talen utan tiopotenser:

Grand Canyon under mina fötter

Jag ser på bilden där jag sitter på kanten av Grand Canyon med min bror. Det överdådiga landskapet ligger disigt under mina fötter, jag har överkommit (eller snarare uthärdar) min irrationella höjdrädsla och insuper den massiva överblicken. Det går verkligen inte att greppa hur enormt det är. Så stort att närmsta klipphylla är så långt bort att färgerna alltid mattats av genom all atmosfär som är mellan den och mig. Man känner sig lika liten i universum som man faktiskt är. 

Och när jag ser på min minnesbild från detta är det första jag tänker på lappen som sticker upp i nacken på mitt linne. Sååå störigt.

Six flags!

En sak man måste göra innan man dör är att gå på nöjespark i USA. Denna resa var vi på Six Flags i Trenton, New Jersey - home of Kingda Ka...

Nöjesparker i USA vs nöjesparker i alla andra länder jag varit är denna:

Gröna Lund: slänggungor, uppskjut, fritt fall, pop expressen, extreme. Och så just ja - berg-och-dalbanorna Jet line och Insane.

Six Flags: Berg-och-dalbana där man står upp, där man ligger med ansiktet mot marken, där man åker rakt upp i himlen och sen rakt ner mot marken, där man utsätts för G-kraft så stark att det svartnar för ögonen. Och så just ja - en slänggunga också.

Det är land of the roller coasters. Och det är inga dåliga banor heller. Jag tror att vi sammanlagt åkte runt tio banor, och vi hade dessutom riktig tur då det inte var några köer. Kan ha varit för att det var 40 grader och gassande sol och det fanns ett vattenland precis bredvid.

En bautaversion av Lisebergs Balder - El Toro - tog vi två gånger direkt när vi kom in. Jag var sjukt höjdrädd på toppen, och då såg man ändå Kingda Ka till höger som var ungefär tre gånger så hög. Andra gången vi åkte satt alla och gastade i en nerförsbacke tills att tjejen framför tappade sin telefon som flög i en vacker båge förbi vagnen i typ 70 km i timmen. Då blev alla tysta och tittade hänfört. Ingen hade lösa föremål i fickorna efter det...

I Superman blev man upphissad så att man liksom låg på mage med benen upp. Vidrigt på vägen upp, sen inte särskilt roligt - bara väldigt skumt.
I Green Lantern stod man upp. Inte att rekommendera. Det var bara obekvämt.
Bizarro var fantastisk! En massa loopar och snabba kurvor och man satt liksom på spåret fast med benen hängande fritt så man såg hela tiden rakt under fötterna vart man skulle. Det var lite som att flyga.
Batman var inte rolig. Den bara ryckte fram och tillbaka och man visste inte riktigt var man var. Dessutom satt min bygel löst vid starten, och trots att jag bad en kille trycka åt den satt den fortfarande jobbigt lös. Mitt under åkturen hörde jag "klick!" och bygeln fastnade ordentligt.
Sen var det en jag inte minns namnet på, men det var galet lång, den sträckte sig över säkert en kilometer i längd. Det var inga loopar och inga farligt branta backar, den var bara så sjukt stor och väldigt rolig. Vid ett tillfälle trycktes man ner så mycket av G-kraften att det svartnade för ögonen på oss. Hysteriskt rolig!

Och sist och störst: Kingda Ka. Världens högsta berg-och-dalbana på 139 meter rakt upp och sedan rakt ner igen i 200 km/h. Vi gick och drog oss för att åka den hela dagen, men till slut måste det göras. Hjälpte inte att höra att den då och då inte tar sig över krönet utan åker tillbaka ner igen bara för att skickas upp en gång till.
Första gången blundade jag, jag är ju så fruktansvärt höjdrädd. Jag hörde bara Lucas bredvid mig som sa "å fy fan vad högt det är!" när jag kände att den tippade. Sen, efter ca 25 sekunder, var allt över.
Adrenalinstinna beslöt vi oss genast för att åka den direkt igen. Den här gången skulle jag titta. Trodde jag. Paniken tog över och jag blundade medan vi väntade på avfärd. Men precis när den satte iväg tänkte jag nej fan, och så öppnade jag ögonen.
Först såg jag bara himmel. Sen såg jag trädtopparna och horisonten. Sen såg jag 140 meter ner i marken. Då sa jag å fy fan, sen skrek jag. Primalskrik. Så fort vi kommit ner vände sig Malin om och sa "du tittade" med ett stort leende. "Jag tittade", svarade jag.
Ps: den åker inte iväg förrän efter 45 sek in på klippet.
Six flags - do it!

Hemma från USA

Hemma igen!

Aldrig har jag velat komma hem så mycket som från denna resa. Har upptäckt att en sak jag alltid vetat är viktig för mig faktiskt är vital för min hälsa: att inte ha någonting planerat. Att bara sitta och chilla, kolla på tv, bläddra i tidningar, strosa runt på stan. 7 veckor med en miljards triljard saker på schemat och fyra viljor och en bil var faktiskt lite för långt, men vilken fantastisk resa vi har bakom oss.

Följande inlägg kommer att bli sammanfattningar av det jag starkast rekommenderar att göra om du ska till USA.

Vi börjar med Nashville. Har aldrig sett så många cowboyboots på ett och samma ställe. Nashville är en av country-musikens viktigaste städer, och även om jag inte lyssnar på country var det fantastiskt att gå från bar till bar och lyssna på live-band som uppträdde överallt. Tjejer dansade i sommarklänning och flip-flops och sjöng med i alla låtar.
Vi provade cowboyhattar och boots (där de annonserade köp 1 par, få 2 på köpet). Vi red mekanisk tjur och jag lyckades mirakulöst missa den 3x3 meter stora mattan och landa på svanskotan på tjurens fäste och hade ont i två veckor. Så ovärt.
Nashville var en riktigt cool upplevelse som vi alla älskade, och inte bara för att vi var där under en helt galen värmebölja som gav runt 40 grader sent på kvällen och vindar som kändes som hårfönar mot huden.

Bloggen tar semester

Som ni kanske märkt har jag inte uppdaterat på ett tag. Blir inte mycket datortid när man är på road trip. Så bloggen tar semester t.o.m. augusti nu. Om ni vill läsa om resan finns det berättat i text och bild på doingtheusa.blogg.se


Glad sommar!


Ps: Kan bjuda på den här innan jag går ner och äter lunch:


I en karaokebar i Philadelphia:
Jag: Det är nu man går upp och drar av I will always love you.
Malin: Men då ska baren vara tom, och bartendern ska vara ful.

New York

På plats i New York. Välkomnades sekunderna efter att jag satt min fot på Manhattans trasiga trottoarer av en fågelbajs i nacken. Trevligt.


Igår var massiv shoppingdag, till och med jag blev sliten och var tvungen att tjata på Malin för att vi skulle komma hem. Lite Victorias Secret, lite smink från Sephora, ett par shorts från Forever 21 - alla de klassiska NY-affärerna. 


Igår stor upplevelse. Efter en motig kväll tog vi oss närmare ett på natten till en nattklubb som vi läst en bra recension om på nätet. När vi kommer dit står en stor, svart vakt i dörren som säger "This is Sapphire Lounge. What are you looking for?". Vi svarade Sapphire Lounge. Han tittade på oss och sa all right, ID and five dollars each. Så vi pröjsade och gick in. Det var bara svarta människor där inne. Vi stack definitivt ut, men musiken var grym och vi dansade en timme innan det var liveframträdanden och lite battle-aktig rap. Mycket cool upplevelse. 


Idag har vi kollat på WTC memorial som tog 15 dollar för att komma in. Så sjukt dåligt. Men visst har de gjort det vackert där. De hade gjort ett litet galleri också med citat från folk, bilder på händelsen och på de som dog, och lite föremål från platsen - bitar av marmor, en brandmanshjälm, en bit av ett av flygplanen osv. 


Efter det en gratis tur fram och tillbaka till Staten Island för att se Manhattan från vattnet. Mycket värt faktiskt, tog en dryg timme.


Nu ska jag in på Aftonbladet och läsa om tjejen som blev dödad av vargar på Kålmården. 

Jag gör konstiga saker när jag dricker: 3 - får känsloutbrott

För mig gäller det att dricka med rätt människor. Det kan vara katastrofalt att supa mig full ens med människor jag älskar. Jag blir nämligen väldigt känslosam när jag är packad. Och eftersom jag har många mörka känslor kan dessa väldigt enkelt lockas fram. Och jag får ångestattacker.

Det finns nog bara en människa som verkligen gillar när jag är packad: Elin. För Elin blir också känslosam på fyllan. Och det som är bra är att vi är väldigt glada när vi dricker tillsammans, så jag blir superglad när jag är packad med henne. Sen när det är dags för känslosamma djupa samtal i toalettkön så pratar vi bara om hur mycket vi tycker om varandra och hur speciella vi tycker att den andra är och hur kul vi har eller hur bra den där resan vi var på var. Och jag är bara superlycklig hela kvällen.

Till skillnad från Tobias som senast vi var ute och jag var kalaspackad och börjar förklara för honom varför jag älskar honom, väljer att kommentera är att allt som jag sa bara var saker som han gör bra mot mig och inte saker som han är. Ja, då får han en flickvän som ligger raklång på golvet hemma och skrik-gråter "varför älskar du miiiiiiiiig?!" i en timme innan hon får en skrattattack och sedan somnar medan han är mitt i ett djupt anförande. Han får även en förklaring till varför jag inte dricker så ofta. Och varför jag aldrig super mig packad när jag är ute med jobbet.

Skaffa gymkort

Bästa middagstipset

Här ska ni få ett bra middagstips! Fungerar både till vardags och till bjudning, och det bästa av allt är att det bara tar 10 minuter från start till mål(tid). Den enda nackdelen är att det är dyra ingredienser.


Inköpslista:
- Färsk tortellini
- Basilika eller ruccola (jag gillar basilika helst)
- Cocktailtomater
- Mozzarella
- Parmaskinka eller dylikt (exempelvis prosciutto)
- Pesto


Koka pastan. Skär tomaterna i halvor, och mozzarellan och skinkan i bitar. Blanda ihop allt och tillsätt basilika/ruccola. Pesto brukar jag utelämna, men det blir väldigt gott med det i också.


Klart. Svingott, jättefå ingredienser och snabbt att göra med minimal disk. Tackar Annika stort för att hon bjöd mig på detta en gång.

Barca

Den här reklampostern såg jag i Nya Zeeland. Kolla proportionen ben vs överkropp. Hur mycket har de inte lagt på den här reklamen, och så gör de alla Barcelonas största profiler till hobbitar.

Det där händer bara Elin: Full på vattenmelon

Det här är min favorit bland sjuka Elin-historier. Den hade inte varit så konstig om det varit en skejtarkille som berättat den, men att det är söta ansvarsfulla Elin som gjorde detta gör bara allt så mycket bättre.

Elin var på tjejresa i Grekland (visst var det Grekland?) för några år sedan. En kväll dränkte de en vattenmelon i vodka och åt upp. Alla blev kalasfulla. 

En tjej kommer inte ens ut, hon ligger och spyr på rummet. De andra går ut. Två tjejer går åt vänster, ner mot bargatan. Elin går ensam åt höger. Oklart varför.

Hon somnar på en garageuppfart till ett hus - oklart varför, kanske för att hon spytt - och vaknar av strålkastarna från familjens bil när de kommer hem. Blir panikslagen och börjar springa därifrån. Familjen följer efter. Elin snubblar på sina egna fötter och ramlar - my favourite part. Ena skon åker in under en bil och hon ligger som på film och försöker nå skon medan familjen kommer närmare. 

Hon springer in i en gränd och gömmer sig bakom en container. Och somnar. Och vaknar en timme senare med 200 myggbett.

Går hem och inser att hon är ca 100 meter från hotellet.

Sånt händer bara Elin.

Morgonfejja

Alltid lika härligt när man illamående tar sig ur sängen efter en post-nyhetsmorgon-tupplur på tre timmar och ser detta i spegeln.

Sånt där händer bara Elin: Gubbe

Det finns saker som inte känns så osannolika, men när man tänker efter så händer dessa saker faktiskt inte så ofta som man först kan tro. I mitt liv är det så att de aldrig händer - om inte Elin är inblandad. Eftersom jag inte bett om hennes tillåtelse att starta denna följetong börjar jag med en mild historia som bara råkar vara en parentes som småningom leder till "blåbärssoppehistorien". 

Elin var för några år sedan i Uppsala och firade valborg med några kompisar. De hade suttit i en park och druckit ett tag och blivit duktigt på lyset. På eftermiddagen skulle de dra vidare, och någonstans på Uppsalas gator passerade de några poliser. Alla samlade sig genast och försökte se nyktra ut. 

Elin gick längst bak och skulle precis passera poliserna när en gammal gubbe som hon möter på trottoaren snubblar och ramlar på henne och drar henne med sig i fallet. Elin ligger på marken med gubben över sig när poliserna kommer fram och hjälper dem upp. Elin - svinnervös - intygar genast att det inte var hennes fel, och poliserna sa att de sett situationen och släppte iväg henne på en gång.

När Elin berättade det här för mig - i förbifarten till blåbärssoppehistorien - var jag tvungen att långsamt för mig själv upprepa: "det ramlade... en gubbe på dig..."

Fiskar

Jag har en teori om att de flesta människor inte drar sig för att plåga fiskar och skaldjur eftersom de inte skriker eller har plågade ansiktsuttryck.

Plågor kan till exempel vara att dra en krok genom deras läpp, dra upp dem från deras stim och sedan hålla den ur vattnet tills att den nästan kvävs för att bara titta på den och säga "åh, vad fin den var!", innan de kastar ner den igen. Varför är detta okej? Jag tycker att det är en hög form av djurplågeri som är totalt onödig dessutom. Jag tycker att det är okej att fiska om man dödar fisken snabbt och i avsikt att äta den - men sportfiske tycker jag är oförlåtligt. Torde inte fiskarna få hjärnskador av att vara ur vattnet så länge, på samma sätt som vi får hjärnskador av att vara utan syre för länge?

En annan typ av plågeri är det här med att koka kräftor levande. Jag är osäker på varför man gör det, men jag är helt säker på att man inte skulle skålla en kattunge till döds. Men en kräfta är helt ok, för den kan inte visa att den lider och väcker därför inte lika stor empati.

Inte trovärdigt

En sak jag tycker är underhållande med Tobias är hur vi t.ex. kan ligga i sängen när vi ska sova, och jag känner hur han spänner magen och håller andan i tre, fyra sekunder innan en liten fis hörs djupt under täcket - varpå Tobias säger "oj!" som att han blev jätteöverraskad av att den där slant ut.

Samantha

För er hängivna Sex and the City-fans kan jag hänvisa till avsnittet där Berger (snyggt namn för övrigt) ska träffa Carries kompisar första gången. För er som inte sett det:

Carrie har blivit tillsammans med en kille som heter Berger, och första gången han träffar de andra kvinnorna sitter Samantha (den blonda som är galen i sex) och berättar om hur hon hade rollspel i sängkammaren natten innan. Hennes kille lekte inbrottstjuv och grep tag i henne och skrek "shut the fuck up, shut the fuck up!". Sedan avslutar hon med att säga "it's so refreshing to meet someone who is willing to fuck outside the box". 

Varpå Carrie säger till Berger: "And this is my friend Samantha", och han svarar "right... the wall flower."

Jag känner mig lite som Samantha i det här sammanhanget. Enda skillnaden är att hon pratar om sex och jag pratar om bajs.

Call daddy

Jag och pappa skrattade för några år sedan gott åt en bildserie vi hittade på internet: "If women ruled the world". Bl.a. fanns där en bild på ett instruktionsblad för att sätta ihop en bokhylla. Det följde:

1. Call daddy

It's funny, cause it's true. Bara för några veckor sedan hade ena framlyktan på min bil gått sönder. Pappa pekade på den när jag skulle åka iväg och jag hissade ner rutan och frågade hur jag skulle fixa den. Pappa ryckte på axlarna, sedan satte han handen formad som en telefonlur till örat.

Vem kunde själv?

Jag tycker inte om att göra nya saker. Jag vill vara bäst på allt jag gör, och det är jag inte första gången jag gör det. Jag tycker framför allt inte om att bli tvingad att göra nya saker som jag inte vill göra, och det blir av någon märklig anledning värre om jag klarar utmaningen, det provocerar mig något enormt och jag blir skitsur. Och så har det tydligen alltid varit, har mamma berättat:

Mamma fick Lucas att göra någonting nytt när han var liten:

Mamma (uppmuntrande): Vem kunde själv?

Lucas (överlycklig): Luuuuuucas!

Mamma tvingade mig att göra någonting nytt när jag var liten:

Mamma (uppmuntrande): Vem kunde själv?

Jag (asförbannad med hes, låg, exorsisten-djävulsröst): Dumma mamma...

Berlin

Igår natt hemkommen från Berlin efter minisemester sedan i onsdags. Har gått klädd i shorts och ändå varit för varm. Stort ögonblick.

I övrigt är största frågan: hur kan man på sitt hotellrum i Tyskland endast ha en erotisk tv-kanal - som bara visar mjukporr?

Oh, what a lovely morning

De ska renovera balkongerna i Tobias hus. De började klockan åtta imorse. Jag vaknade inte av borrandet, men när Tobias kom för att pussa mig hej då och då väckte mig möttes han av detta efter ungefär 3 sekunder, tiden det tog för mig att uppfatta det massiva borrljudet.

Med slutna ögon:

DET HÄR ÄR INTE OKEJ!

Tobias:

Jo, de börjar vid den här tiden, det är så det alltid är.

Skithetsig och något osammanhängande:

Men då tänker inte jag sova här fler gånger! Jag ska jobba inatt och måste sova länge nu, och om jag kommer hem efter nattpass och ska sova, och så ska jag inte kunna det, det går inte!

Tobias:

Nej, det förstår jag...

Lägger två kuddar på huvudet och suckar jättehögt och surt. Har fortfarande inte öppnat ögonen.

Tobias:

Jag ska gå nu gumman...

Från under kuddarna, men i munter ton:

Okej, ha det så bra idag, puss puss!

Somnade om 10 sekunder senare och vaknade inte förrän alarmet ringde. Snacka om schitzad morgonmänniska. Stackars Tobias.

Gratinata

Malin H pratar grov skånska. Ibland i telefon kan jag ha svårt att höra vad hon säger, men det är om det är mycket ljud runt omkring eller andra störningsmoment. Men det finns ju ingenting som går att jämföra med denna pizzabeställning:

Malin ringer.

- Hej, en azteka tack.
- Okej, 10 minuter.
- Tack!

Tio minuter senare går Johan in för att hämta pizzan.

- Hej, jag ska hämta en azteka.
- Det är ingen som har beställt en azteka.
- Jo, min flickvän beställde en azteka för tio minuter sen.
- Nej, jag har ingen beställd azteka.
- Jo, min skånska flickvän ringde.
- Nej, nej, nej. Hon beställde inte en azteka, hon beställde en gratinata.

Ledig

Hockeysäsongen är över. Djurgården är i Allsvenskan. TV4 har hockey-VM. Jag är ledig.

Just nu är jag så trött på att hela tiden ha någonstans att åka, att ha någonting jag måste göra. Jag vill bara vara ledig. Helt ledig. Bara kunna sova så mycket jag vill, kunna sitta i soffan hela dagen om jag vill, inte behöva kolla klockan, inte behöva packa om väskan en gång om dagen.

Har senaste månaden känts som att min lägenhet bara är en förvaringslokal. Jag kliver in genom dörren, kastar ut kläderna jag har med mig, tar nya, kanske hinner dra igång en tvättmaskin. Sen 20 minuter senare måste jag åka igen.

Det är så skönt att vara ledig. Jobba typ tre dagar i veckan. Och sen kommer USA - 7 veckor coast to coast. Mer ledig.

Ledig...

Smileys

Avatar

Börjar starkt misstänka att Tobias är en avatar.

Ni vet den där scenen i filmen, när Jake och hans tjej har haft sex ute i skogen och hon vaknar av att en bulldozer håller på att köra över dem? Hon rycker och sliter i och skriker på Jake för att väcka honom, men han fortsätter sova eftersom han ju i själva verket är någon helt annanstans och håller på att äta en skål med gröt. Så hon drar honom över stockar och genom buskar, och han vaknar fortfarande inte.

Så är Tobias när han har druckit och sedan somnat. Han är helt oväckbar. Han kan till och med ha öppna ögon, svara på tilltal, ställa frågor till en, säga någon mening - men han sover och har inget som helst minne av det dagen efter.

Det är egentligen ganska praktiskt - han förvandlas till ett sorts universalverktyg när han fyllesover. Just nu, till exempel, använder jag hans mage som skrivbord. Igår använde jag honom om benstöd och flyttade hans hand runt på min arm som var kall.

Jag kom hem sent från jobbet nu och han sov när jag kom. Att jag kom in i lägenheten, ropade älskling, tände lampan, gick på toaletten och duschade väckte honom inte.

Det väckte honom inte när jag kom och la mig: sa högt "Tobias, nu kommer din flickvän och du måste bereda lite plats till henne!", sedan flyttade honom själv genom att omilt knuffa honom åt sidan, vända på honom, lyfta bort ett ben i taget för att slutligen sätta en hand på ena sidan av ansiktet och knuffa upp hans huvud i en lite mer bekväm ställning på kudden.

Det väckte honom inte när jag låg och brottades med täcket som alltid samlar allt dun nere vid fötterna och bara lämnar påslakan uppe vid axlarna där man fryser.

Det väckte honom inte när jag beslöt mig för att jag måste blogga om detta nu, började böka mig ur sängen och råkade slå till honom, kom tillbaka med datorn och satte den på hans mage, satte mig i skräddarställning bredvid honom och råkade riva honom med en tånagel.

Och under de här tio minuterna när jag suttit och knappat 20 centimeter från hans huvud har han inte vaknat.

Då kommer ju följdfrågan: Vart försvinner Tobias när han kliver ur sin avatar?

Jag skulle tippa på... inspelningsplatsen för ett avsnitt av top gear. Eller... Nej, det är förmodligen där han är. Hoppas att han har kul i alla fall, för det har ju inte jag.

Tänk om han bara sitter och äter gröt någonstans? Sjukt ovärt att jag blir lämnad med en gigantisk säck potatis som tror att man är en del av täcket i så fall. Han brukar typ försöka lägga sig på mig som man kan lägga sig på täcket ibland.

Jag: Aj, Tobias, det där gör ont.
Tobias (sömndrucket): Oj, förlåt! (Tar bort benet).

En minut senare:
- Tobias, kan du ta bort ditt ben, det är obekvämt.
- Oj, förlåt! (Tar bort benet)

En minut senare:
- TOBIAS!!!!
- Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Undrar om han skulle vakna om jag klämde den där finnen på hans haka...?

Tio poäng

Förra veckan jobbade jag med Djurgårds-matchen på Hovet på torsdagen. Det innebar att jag missade finalen av svenska Biggest Loser. Jag jobbade även i söndags och hade alltså inte heller möjlighet att se reprisen. Blev lite besviken, men så är det.

Tobias kom - väldigt snällt - och hämtade mig efter matchen på Hovet. När vi kom hem var det inget bra på TV och jag bad honom sätta på ett avsnitt av Entourage. Istället började han fippla med guiden på sin TV. Jag - trött och supergnällig - började klaga och bara "sätt på Entouraaaage!" som en riktigt mysig flickvän.

- Men lugn, jag håller ju på att fixa till dig...
- Fixa vad då?

Och så letade han reda på TV4 Play så att jag kunde se finalen. Världens bästa pojkvän.

Videotips

Hej hej bloggen!!!

Vet att jag har bloggat lite den senaste tiden, sorrrrrry!!! Men asså, har haft as mycket å göra, typ jobb, vara med da boyfraaaand och så, så att....

Aja, träffade kussen ikväll och käkade thai och åt choklad - inte bra!!! Tjockisångest, aaaah!!! Men bara mörk choklad så det är inte så himla dåligt. Kommer vara as snygg igen till sommaren och USA resan!! Läääääängtar!!!! Ska shoppa jätte mycket, men kommer ju sakna my love jätte mycket. Sex veckor, evigheeet!

Måste till frissan snart, har värsta utväxten! Kanske ska fixa extensions!!? Vad tycker ni??

Sova nu, puss och kraaaaam!
/Fancy


Ok - har varit runt på lite olika bloggar och kollat idag. Tjejer som skriver på det här sättet - och med det här innehållet eller än mer ihåligt - har ungerfär 100,000 fler läsare än jag om dagen. De får priser, de får sponsorer, pengar, gratisprodukter och framför allt: de blir "förebilder" för unga tjejer. Jag säger som en förskräckt Tobias som tittade med mig: det känns som att vi är en förlorad nation. Democracy byts snart ut mot idiocracy.

Youtube säger det perfekt: under videorna står det "Det finns ingen beskrivning".

Countdown

Hittade denna på väggen vid kaffemaskinen i OB-bussen. Tydligen inte ensam om att se fram emot lite ledig tid.

Bögigt

Har ni tänkt på hur ofta folk använder orden "bög" och "tjej" som skällsord?

"Fan vad bögig den där tröjan är!" är en kommentar jag aldrig hört i positiv mening.

"Men gud, var inte så tjejig!"

Vad är det egentligen för fel i vårt samhälle när två så stora grupper som tjejer och bögar används som metaforer när man avser att håna någon? Det har bara ett budskap: det är dåligt att vara tjej eller bög.

Jag kan jämföra med mig själv: jag är livrädd för att dra med Tobias att shoppa med mig. Jag är rädd att prata för mycket om känslor. Jag är rädd att analysera för mycket om vårt förhållande. Jag är rädd att tjata för mycket.
Varför? För att det är tjejigt. Tjejigt = jobbigt.

När jag frågat manliga vänner och kollegor om varför de tror att jag passar in bra med killar säger de att jag inte är så tjejig. Alltså: jag speglar mig inte så mycket, jag skämtar grovt, jag är inte känslig för gliringar, jag pratar inte om "obetydliga" saker som hår, smink, kläder osv.

Att vara omtänksam, rolig, organiserad, initiativtagande, rationell, lugn - det kallas aldrig att vara tjejig. Bara "dåliga" egenskaper som att bli orimligt arg, vara tjatig, egocentrisk, bekräftelsekrävande, fåfäng, manipulativ och vrida snällt avsedda ord till någonting dåligt - de är "tjejiga".

Jag har ju varit vän med en stor drös homosexuella killar för några år sedan. Ingen av dem använde särskilt många rosa plagg, gestikulerade överdrivet eller kramades mycket. Ändå är det bögigt för killar att ha en rosa skjorta. Det är bögigt att göra vissa handgester och att krama sina vänner mer än för att säga hej och hej då. Och att vara bögig är aldrig någonting som är bra när man får den kommentaren. "Fan Mackan, var inte så jävla bögig!"

Skärpning, svenska folket! Och det inkluderar mig, också skyldig till detta idiotiska beteende. Hur ska vi någonsin kunna bli ett helt jämställt samhälle när man, ofta utan att tänka efter, använder sådana här diskriminerande kommentarer för att - om än på skämt - trycka ner andra människor.

Lästips

Jag vill tipsa om en jättebra blogg, nämligen min andra blogg!

Nej, inte Fancys listor, den är dead and gone my friends (eller, den finns kvar, men det kommer inga nya listor. fancyslistor.blogspot.com för den som är intresserad).

Jag har en tidigare okänd blogg som jag skrev för två år sedan när jag började träna för mitt första triathlon. Har en nystart i träningen nu och tänkte återuppta den. För den som a) vill ha lite träningsinspiration eller 2) läsa om hur dåligt tränad jag är.

triathlonbloggen.blogspot.com

Enjoy!

Horribelt Tobias-citat

Jag och Tobias tittade på videon till Lalehs Some Die Young. Vi enades om att låten är bra, men att Lalehs röst är lite så där. Trots att jag inte tycker att hon sjunger perfekt är det ju bara inte tillåtet att säga som Tobias sa:

"Jag kan ju inte släppa att det är waste på en bra låt. Tänk om Britney gjort den här."

Check this out!

Tobias visade mig en grym cover av en låt jag redan gillade. Coolt band, såg några fler klipp och de är om inget annat sjukt musikaliska.

Av alla dumma saker

Just nu är jag slagen av en ny typ av idioti. Av alla dumma saker man kan sälja - och inte bara sälja, även göra dyr tv-reklam för - så är automatisk pumptvål det dummaste. I reklamen tar de upp hur många bakterier som sprids över allting vi rör en dag - och därför borde alla ha en pumptvål som man inte behöver röra så att man slipper de bakterierna.

Vad är det som händer när man tvättar händerna egentligen? Är inte syftet att man ska bli ren från smuts och bakterier?

Av alla dumma saker...

Dricks

VARNING! Känsligt ämne.

Vad är grejen med dricks? Seriously. I Sverige får i alla fall de absolut flesta med vita jobb en någorlunda minimilön. Det beror på något som kallas för en lag. Den har stiftats av våra politiker. Och den där lönen betalas av arbetsgivare, precis som mina arbetsgivare betalar mig.

Igår gjorde inte jag ett enda fel i min sändning. Alla livetabeller blev rätt räknade. Alla tider på kommande sändningar var dubbelkollade. Inga stavfel så långt ögat nådde. Oddsen kom ut i tid två gånger per period. Producenten var nöjd, så han gick fram efter sändningen och gav mig en femtiolapp som tack för att jag varit så duktig.

Nej men, vänta lite! Det gjorde han ju inte alls det! Han skakade hand och sa bra jobbat.

Varför finns denna förlegade tradition om att vi - i Sverige - ska betala 10% extra om servitrisen gjort ett bra jobb? Det är ju hennes jobb!!!

Jag har jobbat på McDonalds, också ett serviceyrke med pisslön. Fick jag dricks? Aldrig. Man dricksar ju inte någon som står i kassan.

Ska vi dricksa städarna som går runt och plockar gamla tidningar på tunnelbanan? Ska vi ge en extra slant till killen som hämtar våra sopor? Sticka till en telefonförsäljare en tjuga när vi möter henne? Jag menar - de tjänar ju inte heller så himla bra. Provisionsjobb, deltid, periodsanställda - det kan ju inte vara så lätt. Klart att de ska få en extra slant.

Nehej, så gör man ju inte. De enda man dricksar är servitörer, taxiförare och hotellpiccolos. VARFÖR!!!??? Ursäkta att jag skriver som en tonåring, men jag förstår inte det här jättetöntiga underliggande (i princip) kravet!

Och alltid finns någon som tar debatten och börjar prata om att det är så arrogant att inte dricksa, eller att dricksa för lite och då vet man att de har jobbat med något sådant jobb. Så säger man, "men vad då, ska jag få extra betalt om jag gör en bra sändning då?" Och då kommer alltid den föraktande blicken innan repliken "men du jobbar med media (avsmak i rösten). Vet du hur dåligt man tjänar som servitör?"

Nej, det gör jag inte. Och vet du vad - JAG BRYR MIG INTE HELLER! GÖR DITT JÄVLA JOBB OCH VAR NÖJD! DET FINNS VÄL FÖR FAN MÄNNISKOR SOM ÄR MER MISERABLA ÄN DU! DU HAR JU ÄNDÅ ETT JOBB! BYT OM DU ÄR SÅ JÄVLA OLYCKLIG! DIN GIRIGA JÄVEL!

Bra dialog

Jag: Cookies.
Tobias: Cookies?
Jag: Cookies.
Tobias: Cookies?
Jag: Fudge.

Att ha eller inte ha idéer

Måste börja ta med mig penna och papper och anteckna när jag får en idé om vad jag ska blogga om. Vet att jag kommit på en massa saker, men så fort jag sätter mig ner vid en dator är det helt tomt.

Att inte lita på sina känslor

Jag har länge känt att det jag och Tobias har är närmast perfekt. Vi är lika varandra, men inte för mycket. Vi har liknande intressen, men olika passion för dem. Vi har samma humor. Vi är alltid ärliga. Vi är inte svartsjuka. Vi är oftast positiva och glada, och när vi är på dåligt humör anstränger vi oss för att inte låta det gå ut över den andre. Vi diskuterar saker rationellt. Vi respekterar varandra.

Jag har känt att det inte är en överdriven känsla just eftersom mina känslor är väldigt svaga och att jag är så väldigt analyserande och rationell. Tobias har ett tidigare långt förhållande att jämföra med, och även han känner att vi har det otroligt bra.

Nu har jag börjat tänka lite andra saker också. "Det är ju han". "Jag kommer ju att gifta mig med honom en dag". "Vi kommer att få barn tillsammans och leva lyckliga i alla våra dagar".

Så nu har jag äntligen kommit till punkten där jag inte längre kan lita på min egen objektivitet och det är dags att sluta lyssna. I'm just damn happy.

Lägesrapport

Här är Tobias.


Här är jag.

Mikko Kalteva

Mikko Kalteva har förstört mitt liv. Varje gång jag säger "brr, vad kallt det var" tänker jag på Mikko Kalteva. Han är som killen som mina kollegor jobbade med på hockey-VM ett år: Justin Case.

Biggest Loser in my heart

Jag vill bli fet och vara med i Biggest Loser bara för att kunna gå ner i vikt igen och vara så där stolt över mig själv, övervinna allt som tidigare hindrat mig, känna att jag förvandlas till en ny människa och att jag gör någonting som jag aldrig någonsin trott att jag var stark nog att klara av tidigare och känna mig som att det inte finns någonting som jag inte kan göra - så som deltagarna känner. En av världens vackraste känslor.