Blir mer och mer med tiden:

1. Flygrädd

Reste mycket under hela uppväxten och var inte flygrädd. Som tonåring kollade jag och min brorsa en hel del på Mayday som handlar om flygplansolyckor. Efter att de i en halvtimme förklarat händelseförloppen med hur alla instrument bara ballar ur och alla får panik tills att planet exploderar i tusen miljarder bitar får man reda på att det berodde på att en mutter var 0,3 mm för liten. Fortfarande inte flygrädd. Sen blev jag vuxen och då blev jag flygrädd bara så där. Sjukt störigt.

2. Nervös

 Har aldrig haft scenskräck eller svårt att stå i centrum. Har varit orolig att inte prestera perfekt, men sällan nervös. Men nu kan jag sitta på en hockeysändning som jag gör typ två, tre gånger i veckan och helt plötsligt bli skitnervös. Och då menar jag riktigt, riktigt nervös. En gång när jag jobbar på Dansbandskampen var det typ tre minuter till sändning. Jag hade gjort programmet fyra gånger eller så innan, men nu fick jag plötsligt för mig att jag skulle kräkas. Jag fick sjuk hjärtklappning, mådde jätteilla, hörde bara sus och hade tunnelseende. Så jag koncentrerade mig bara på vad jag skulle göra härnäst och på att andas. Efter några minuter gick det över. Jävligt märkligt.

3. Jobbskygg

Förut kunde jag jobba heeelt galna pass. Typ jobba nymo lördag, gå direkt till nästa kontrollrum och köra Tipslördag till klockan sju. Sen gå upp och göra nymo på söndag, och gå direkt till fotbollssändningen våningen under. Sända mellan 15-24 och sova på en soffa och gå upp igen klockan fem och jobba nymo på måndag morgon. Det var en ganska vanlig företeelse. Nu - not so much. Jag har fått tre saker: en försmak för hur det är att vara utvilad, ett roligare privatliv och en högre respekt för min hälsa.

4. Trygg i mig själv

Tack och lov för denna punkt. Efter att ha sett Dox.dokumentären Bully (se, se, se!) återföll jag i 14-åriga Fanny som var den kufiska outsidern på högstadiet. Aldrig mobbad, men bara inte med. Dåligt självförtroende som så småningom dalade ner i depression med självdestruktiv dominans. Och när jag tänkte mig tillbaka till det, till den sorgen och känslan av att aldrig kunna passa in och att inte vilja passa in, men att ändå vilja vara någon för någon annan - så kändes det tusen år bort.

Jag har tryckt ner mig själv så jävla mycket, och sen var jag tvungen att börja lyfta upp mig själv för att orka överleva. Men trots att depressionen tog slut när jag var 20 fortsatte jag att ibland ha Onda Tankar fram tills för ca 1,5 år sedan. Och fortfarande klandrar jag mig själv för någonting dagligen. Men jag blir bättre och bättre på att inte göra det. Det viktigaste för mig var att inse att jag ofta kritiserar mig genom att tänka att det är någon annan som kritiserar mig, till exempel Tobias, någon kompis eller mamma. Men de tänker inte de onda tankarna om mig, det är jag som tänker dem och sen tänker att det är säkert så hen tycker. Om du också gör så - sluta!