Frånvarande förälder

Mamma var med i landslaget i karate när jag växte upp, ungefär tills att jag var 17. Hon tränade i snitt fem dagar i veckan, två timmar om dagen, och var på resor och träningsläger som kunde vara i upp till tre veckor flera gånger om året. Hon missade några födelsedagar, solflicksuppvisningar, fotbollsmatcher och skolavslutningar.

För några år sen, långt efter att hon slutat tävla och dragit ner på träningen berättade hon att hon fått mycket skit av familj, vänner och kollegor för att hon lagt så mycket tid på karaten istället för att vara hemma med mig och Lucas. Hon frågade om jag uppfattat henne som en frånvarande förälder i min barndom, så jag började fundera.

Då insåg jag att jag har fler minnen av min mamma än av min pappa från när jag växte upp. Man minns ju liksom inte en tisdag 1998 när man åt köttbullar och kollade på tv. Man minns ju större händelser.

Som när mamma skulle missa en av mina uppvisningar med solflickorna. Vi bestämde mellanmål tillsammans, sen köpte hon det och visade i kylen var hon ställt det. Sen tvättade hon min dräkt, packade i ordning väskan och visade pappa hur man gjorde flätor i mitt hår.

Eller när hon kom till skolan och hade karatelektion med hela klassen på gympan. Hon tog med sina medaljer, och ingen vågade mucka med mig för då skulle jag säga det till min mamma!

Eller att hon bakade sju sorters kakor när det var födelsedagar. Hon var ett monster i köket. Om man skulle hjälpa till fick man en rad instruktioner. Sen glömde man bort dem eftersom man inte lyssnade så noga. Så då frågade man och fick till svar (jag och Lucas brukar imitera mamma med Batman-röst): "Men jag kan inte hålla reda på alla recept samtidigt. Läs recepteeeeeet!" Och ändå var det kul, vi jobbade tillsammans och jag och Lucas lärde oss snabbt att det var väldigt roligt att driva om mamma när hon var så.

Eller när jag var kanske tolv och bara började gråta en kväll helt utan anledning. Trots att jag var stor så satte mamma mig i knät som ett barn och sa att det är okej att gråta utan att veta varför.

Eller när jag och Lucas åkte med till franska öppna utanför Nice i fyra dagar och hejade när hon tävlade. Vi ropade "heja mamma!" och fransmännen bredvid oss skrattade och härmade oss. Och vid frukosten skulle hennes coach visa sina muskler för mig, för han trodde att alla 14-åriga tjejer tycker att sånt är spännande. Mamma höll på att skratta ihjäl sig efteråt, för hon vet hur mycket jag äcklas av blodådror och att jag var spyfärdig när jag var tvungen att känna på hans åderfyllda bicep.

Eller när vi var i Österrike och jag och Lucas var 15 och 17. Alla coola kidsen skulle till grannbyn och gå på klubb, och även fast vi inte drack alkohol ville mamma inte släppa iväg oss själva. Så hon åkte med, och de coola kidsen blev skitsura. Därför sa mamma att ingenting skulle läckas till föräldrarna och hon gick direkt till baren och shotade tequila med alla som var över 18 när vi kom in. Sen började hon dansa till techno och några tyskar verkade tycka att det var jävligt kul att en kärring stod på dansgolvet. De gick fram till henne och började tönta sig. Då låtsades hon vara döv och gjorde en väldigt bra imitation av teckenspråk (med mongo-ljud). Killarna blev helt bleka och sen såg vi dem inte mer resten av kvällen.
Dagen efter stod jag utanför bussen och en av de coolaste killarna började gå mot mig. Jag bah åh shit, han ska prata med mig, shit shit! Och så kom han fram och sa "Fanny... din morsa är så jävla cool!"

Eller det kanske starkaste minnet av alla... Jag hade väldigt svårt för matte i skolan (och har ju som sagt fortfarande det). När jag gick till pappa och frågade om hjälp med läxan sa han "nehehej, det där kan inte jag". När jag gick till mamma och frågade om hjälp med läxan tog mamma matteboken och satte sig och läste igenom kapitlet och lärde sig hur man skulle göra, sen la hon ner evinnerlig tid för att få mig - världens mest ologiska människa - att förstå.
När jag ändå hade IG-varning i matte, kemi och fysik (samma lärare) i slutet av sjuan krävde hon att läraren skulle vara med på utvecklingssamtalet i skolan. Där påpekade hon för honom att jag hade bra betyg i alla ämnen förutom hans. Han sa att vi var en stökig klass. Mamma frågade min handledare, som också var med och som hade oss i biologi och idrott, om hon också tyckte att vi var stökiga. Hon sa nej. Sen visade mamma en grej som vi gjort i grupp under två lektioner. Min grupp (som alla var "problembarn" enligt läraren) hade missuppfattat uppgiften helt. När läraren såg det började han skratta. Mamma frågade hur det här kunde ha pågått två lektioner utan att han sett att det blivit fel. Det hade han inget bra svar på. Men sanningen var att han inte la någon energi på oss som var svåra att lära. I åttan delade han till och med upp klassen i två grupper, en med de smarta och en med de dumma. Vi som då "behövde extra hjälp" fick ingen hjälp, och de som "klarade sig själva" fick all uppmärksamhet.

När vi åkte på husbilssemester sommarlovet efter sjuan tvingade mamma mig att ta med matteboken. Jag var skitsur. En timme om dagen satte vi oss ner. Det började med att jag skulle säga "Matte är kul!" (som jag först vägrade). Om jag inte klarade det kittlade hon mig tills att jag började skratta, och slutade inte förrän jag sagt det.
Ganska snart märkte hon att jag inte gladdes av att lösa tal. Då blev jag tvungen att sträcka upp händerna i luften och ropa "jag klarade det, jag förstår!" varje gång jag löste ett tal, och så fick jag en godis.
Varje gång jag bröt ihop (ofta) kittlade hon mig tills att jag började skratta och fick mig att säga "jag älskar matte, matte är kul!"

Vi höll på i tre veckor. Fokus de två terminerna i sjuan hade varit ekvationer och innan sommarlovet hade vi haft ett prov. Jag hade svarat rätt på ungefär 4 av 30 frågor. När vi kom hem från semestern la mamma fram provet igen. Jag skrev alla rätt.

I nian fick vi en ny lärare. Vi skulle själva välja om vi skulle ha den lättare A-boken eller den svårare B-boken. Mamma hade bestämt sagt att jag skulle ta B-boken. Men när jag skulle hämta den på lektionen skrattade läraren och sa att det nog var bäst om jag tog A-boken. Jag sa nej, jag vill ha B-boken, men det fick jag inte. När jag kom hem frågade mamma varför jag tagit fel bok och jag berättade att jag inte fått B-boken för läraren.
Ett telefonsamtal senare så hade jag den.

När jag gick ut nian hade jag MVG i fysik och kemi och VG i matte. Jag tackar inte mina lärare för det kan jag säga.

Så vad är summan av denna handfull minnen? Att man inte måste vara frånvarande för att vara en frånvarande förälder. Och att man inte måste vara närvarande för att vara en närvarande förälder. Det handlar inte om var du är - det handlar om vad du gör när ni är tillsammans.