Att inte lita på sina känslor

Jag har länge känt att det jag och Tobias har är närmast perfekt. Vi är lika varandra, men inte för mycket. Vi har liknande intressen, men olika passion för dem. Vi har samma humor. Vi är alltid ärliga. Vi är inte svartsjuka. Vi är oftast positiva och glada, och när vi är på dåligt humör anstränger vi oss för att inte låta det gå ut över den andre. Vi diskuterar saker rationellt. Vi respekterar varandra.

Jag har känt att det inte är en överdriven känsla just eftersom mina känslor är väldigt svaga och att jag är så väldigt analyserande och rationell. Tobias har ett tidigare långt förhållande att jämföra med, och även han känner att vi har det otroligt bra.

Nu har jag börjat tänka lite andra saker också. "Det är ju han". "Jag kommer ju att gifta mig med honom en dag". "Vi kommer att få barn tillsammans och leva lyckliga i alla våra dagar".

Så nu har jag äntligen kommit till punkten där jag inte längre kan lita på min egen objektivitet och det är dags att sluta lyssna. I'm just damn happy.