Jag brukade åka på skidresor varje sportlov när jag växte upp. Först åkte vi till ett pensionat i fjällen som ca 50 personer hyrde tillsammans, vänner och vänners vänner och vänners vänners vänner. Det var hur underbart som helst.
Någon gång i tonåren började vi åka buss ner till Österrike istället. Med åren tillkom ytterligare en buss och då delade de vuxna/barnen och ungdomarna upp sig på varsin buss. Kan ju säga att det var väldigt mycket party på ungdomsbussen.
Ett av åren åkte jag, Lucas och två barndomsvänner; Timmy och Johan. Den plats man tog när man kom till bussen var ens officiella plats resten av resan. Vid våra platser på bussen satte sig ett par som hette André och Josefin som vi blev vänner med och hängde mycket med på resan. De vad hur sköna och roliga som helst och vi älskade dem båda två, det var bara en sak som var lite spektakulär.
Josefin var stendum.
Jag har funderat mycket på intelligens - jag tycker egentligen att det känns rätt tveksamt om intelligens ens existerar? För egentligen mäts intelligens bara i logiskt tänkande, social förmåga, kvicktänkthet, inlärningsförmåga, uppfattningsförmåga och kanske framför allt minne. Josefins svagheter var framför allt jargong och uppfattningsförmåga.
Jag minns egentligen inte exakt vad det var som gjorde att hon uppfattades som extremt puckad, men jag minns att jag berättat om henne för pappa dagen innan han och jag hamnade i samma liftkabin som Andre och Josefin. När vi tio minuter senare kommit upp på fjället viskade pappa till mig: "Jag förstår vad du menar".
Och sen minns jag tydligt en situation när vi satt och hade ätit middag. Jag stod bakom Josefins stol och masserade hennes axlar. Då började grabbarna förhöra sig om hennes tyska. De bad henne räkna till tre.
- Eeeein... eh....
Jag låtsashostade tydligt fram "zwei" varpå Josefin - överentusiastiskt - ropade "zwei" och alla började skratta på grund av att hennes reaktion var så rolig och att det var så uppenbart att jag hade sagt det till henne.
Josefin skrattade också, sen sa hon:
"Vad då - är det fel eller?"
Någon gång i tonåren började vi åka buss ner till Österrike istället. Med åren tillkom ytterligare en buss och då delade de vuxna/barnen och ungdomarna upp sig på varsin buss. Kan ju säga att det var väldigt mycket party på ungdomsbussen.
Ett av åren åkte jag, Lucas och två barndomsvänner; Timmy och Johan. Den plats man tog när man kom till bussen var ens officiella plats resten av resan. Vid våra platser på bussen satte sig ett par som hette André och Josefin som vi blev vänner med och hängde mycket med på resan. De vad hur sköna och roliga som helst och vi älskade dem båda två, det var bara en sak som var lite spektakulär.
Josefin var stendum.
Jag har funderat mycket på intelligens - jag tycker egentligen att det känns rätt tveksamt om intelligens ens existerar? För egentligen mäts intelligens bara i logiskt tänkande, social förmåga, kvicktänkthet, inlärningsförmåga, uppfattningsförmåga och kanske framför allt minne. Josefins svagheter var framför allt jargong och uppfattningsförmåga.
Jag minns egentligen inte exakt vad det var som gjorde att hon uppfattades som extremt puckad, men jag minns att jag berättat om henne för pappa dagen innan han och jag hamnade i samma liftkabin som Andre och Josefin. När vi tio minuter senare kommit upp på fjället viskade pappa till mig: "Jag förstår vad du menar".
Och sen minns jag tydligt en situation när vi satt och hade ätit middag. Jag stod bakom Josefins stol och masserade hennes axlar. Då började grabbarna förhöra sig om hennes tyska. De bad henne räkna till tre.
- Eeeein... eh....
Jag låtsashostade tydligt fram "zwei" varpå Josefin - överentusiastiskt - ropade "zwei" och alla började skratta på grund av att hennes reaktion var så rolig och att det var så uppenbart att jag hade sagt det till henne.
Josefin skrattade också, sen sa hon:
"Vad då - är det fel eller?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar