Ytterligare en milstolpe

Ikväll tog jag och Tobias oss igenom ytterligare en svårighet i vårt förhållande.

Ikväll erkände jag, efter 3,5 år tillsammans, att jag tycker han har usel musiksmak.

Ändå går vi ur krisen starkare än någonsin (läs ironin tack) och samlar oss för en fabulös fredag. Bifogar bilder eftersom vi blev snygga på dem.

Vanor man aldrig lär sig

Jag har en liten vana när jag sitter och läser kurslitteratur. Jag har en blyertspenna för att markera och anteckna medan jag läser, och på samma sätt som andra människor sätter pennan bakom örat när den inte används sätter jag pennan mellan brösten. Och varje gång jag satt pennan mellan brösten letar jag i flera minuter efter pennan i soffan, på bordet, på golvet, i de andra böckerna, i väskan, i soffan igen, mellan alla soffkuddar, i skafferiet, i näsan, i blomkrukan, i Hades, i Winona Ryders handväska, i trollkarlens hatt, i Vintergatan, i universum och slutligen hittar jag den i bh:n. Varje gång.

Apropå att det står någon bredvid sängen

Ödets ironi ville med sig att Tobias var på match i Norrköping igår och kom hem vid halv ett. Jag skrev mitt blogginlägg om nattfarsen i Karibien precis innan jag gick och la mig och hade bara hunnit sova kanske tio minuter när Tobias kom hem.

Jag vaknade dock inte eftersom Tobias smög, och jag dessutom alltid har en kudde över huvudet när jag sover själv (så många fucked up psykologiska analyspunkter i detta beteende). Alltså vaknade jag väl förmodligen först av att golvet knarrade eller dylikt när Tobias kom in i sovrummet och började klä av sig, men det minns jag inte alls. Det var snarare som att jag väckte mig själv genom att bli hysteriskt rädd och panikslagen av att det verkligen stod en jävla man bredvid sängen!!

Jag bara "men shit, gör aldrig om det där, fy fan vad rädd jag blev!" och händerna bara skakade. Tobias bara "oj oj oj, förlåt, jag smög in, jag ville inte väcka dig." Sen var han supergullig, sa att han aldrig mer ville se mig ha det där ansiktsuttrycket av ren skräck och sa förlåt igen. Plutten.

Nej fy fan, vad rädd jag blev. Till detta ska väl också tilläggas att eftersom vi bor med ett tak utanför sovrumsfönstret (som man lätt skulle kunna klättra upp på), innergård utanför det andra och tredje fönstret samt en dörr gjord av papper och lim på första våningen har jag i denna lägenhet blivit ganska rädd för att det ska komma in någon lunatic man i lägenheten. Denna molande skräck var ju inte på något sätt alls en underlättande faktor i nattens episod.

Står det någon bredvid sängen...?

Hahaha, nu när jag ska gå och lägga mig började jag tänka på en grej som hände på karibienkryssningen för en månad sedan.

Jag ska inleda med att jag:

1) Sover extremt tungt. Vanligtvis vaknar jag inte alls under nätterna, och om jag gör det somnar jag om direkt.

2) Är såååå närsynt att du anar inte. För de som vet något om styrka på ögonen har jag -4.75 på båda ögonen (och tror att jag måste byta till -5.00). För att sätta perspektiv på det för de som inte kan styrka så är 0.00 bra syn. Min pappa har permanent glasögon för att se, och han har ungefär -2.00. För att kunna se detaljer i text, bilder, ansiktet osv måste jag ha det mindre än en decimeter från ögonen. Så blind as a bat alltså.

Detta med att vara närsynt tyckte jag var extremt jobbigt när jag var yngre av en anledning: att jag inte kunde vakna mitt i natten och direkt se rummet. Jag var tvungen att sticka ut handen från täcket och ta glasögonen och därigenom ge precious time för alla spöken och monster som väckt mig att:

a) gripa tag i min arm när jag sträckte ut den från under täcket.

b) röra sig obehindrat närmare min säng för att... äta mig? Vet faktiskt inte riktigt vad spökena/vampyrerna/monstren skulle göra med mig, jag kom aldrig riktigt så långt i mina fantasier.

Hur som helst leder dessa två punkter fram till detta scenario, som tar plats i båthytten mitt i natten:

Jag vaknar, förmodligen av en mardröm, och befinner mig i något typ av halvstadium av sömn och vakenhet och är alltså helt groggy. Ser inte ett smack men har en konstig känsla. Kan inte avgöra om det obehagliga jag upplever är dröm eller verklighet. Bestämmer mig för att det är dröm, men vill ändå komma bort från mannen som står lutad över mig vid sängkanten så jag kryper in mot Tobias. Reflekterar kort över huruvida mannen verkligen bara är en mardröm. Resonerar att ju faktiskt städarna och annan dylik personal har nyckelkort till vår hytt och det faktum att jag bara ser en ljus fläck i luften inte nödvändigtvis utesluter att detta verkligen är ett ansikte.

Jag är fortfarande väääldigt groggy och resonerar halvt vaken, halvt sovandes, men bara för säkerhets skull väcker jag Tobias och bara: "du, står det någon bredvid sängen?"
Tobias bara "näää älskling..."
Jag bara "men vad är det där då?" och pekar på den svävande ljusa fläcken.
Tobias mumlar "det är apan..." och somnar om.
"Jaha..." mumlar jag och däckar direkt.

Jo, det var alltså så här, att på detta kryssningsfartyg så viker städarna ihop handdukar till olika djurkreationer och lägger på sängen. Idag hade Xavier gjort en apa och hängt upp i en galge i gardinen bredvid sängen och skapade tillika denna nattliga fars.

Det regnar

Förlåt, var det någon som sa att det är mitten av maj? Jag trodde nämligen att det var slutet av oktober med tanke på det extremt omysiga vädret de senaste... 118 månaderna.

Imorse klev jag utanför dörren och konstaterade att det var en fin dag. Tänkte snabbt "ska jag ta med ett paraply...?" men avfärdade tanken. WHEN WILL I LEARN?!

Efter skolan gick jag för att träffa Annika på NK för lunch, och det duggade lätt när jag gick från skolan men det slutade snabbt. Efter lunchen däremot, tog jag en liten tur förbi några klädbutiker och tömde kontot. Ajabaja tyckte tydligen vädergudarna och satte på kranen.

Jag tänker att det är för att jag haft bil de senaste tio åren som jag liksom glömt hur otroligt blöt man blir av regn. Jag tänker liksom att man blir lite fuktig, men nej. Jag gick från centralen till Mariaberget, en promenad på ca 20 minuter, och jag blev heeelt dyngsur. Skor, byxor, jacka, hår, tröja, BH (läs det sista med skrik-bokstäver). Allt blev dyngsurt.

Och när jag gick upp på centralbron så bara: "åhåhåhåhå, åååååååh vad mysigt! Här blåser det också. Och jag som ÄLskar blåst" (överdrivet ironiserande). Och jag inser liksom att anledningen till att jag inte fryser så mycket om händerna är för att de börjat domna bort. Jag går med min stackars Bik Bok-påse som ett patetiskt regnskydd för låren, men påsen bara fladdrar i sidled av vinden hela tiden.

Imorse såg jag ut över Riddarfjärden och bara "åh, ljuva Stockholm", och nu på tillbakavägen tittade jag bort mot Västerbron och bara "fan vad förbannad jag är på dig nu, Stockholm, och på din jävla pissfjord."

Det här är straffet för att jag shoppade. I get it. Jag lämnar tillbaka de där byxorna som inte satt riktigt helt bra imorgon.

 Man skulle här kunna tro att det är ljuset som gör byxorna tvåfärgade, men nej då, det är grad av fuktighet.

Dumma frågor

Apropå detta med att dumma frågor förtjänar dumma svar följde nyss den här dialogen medan Tobias vek tvätt:

Tobias:
Hur kan det bara vara en svart strumpa kvar?

Jag (mumlande vid mitt pussel):
Jag vet inte...

Tobias (högre):
Baby...?

Jag:
Jag lämnade den i tvättstugan medvetet. Den låg där och jag bara fuck you, you fucking strumpjävel och lämnade den.

Spring spring spring!

Jaha, nu tänkte jag prata lite löpning igen. Jag känner att jag återkommer till det lite då och då, både här och på andra plattformar. Nu har jag fått lite mer erfarenhet sedan jag sprungit med i princip privat löpcoach, men tänkte även komma med lite egna tankar och iakttagelser. För att inte skriva världens längsta inlägg kör jag lite bits and pieces.

Jag börjar idag med begreppet "tröskel".

Igår pratade jag med min kompis som mer eller mindre precis börjat springa. Hon har en runda som är fyra km och mer än så vill hon inte springa nu. Det tror jag är jättebra. När jag började springa sprang jag nästan aldrig mer än fyra km och det viktigaste för mig var att det var bekvämt hela tiden, för jag visste att jag skulle sluta träna om det blev för jobbigt. Jag tror faktiskt att det tog drygt fyra, fem år (med lite inblandning av återkommande benhinneinflammation och långa löpuppehåll) innan jag sprang en mil första gången.

När jag började springa tog jag några rundor med pappa som sprungit marathon tio gånger. Han försökte ge mig en massa tips och råd, och bland annat pratade han om trösklar. Efter ett tag tar energin slut, man blir stum i benen och hjärnan bara skriker åt en att sluta springa. Men om man trycker på och kör lite till märker man snart att man kommer över tröskeln och blir pigg och får energi igen.

Jag bara "pappa, nej. Jag blir trött och sen är jag trött heeeela vägen hem. It never fails".

Pappa försökte ge råd efter råd och jag bara "nej, så är det inte för mig, jag blir aldrig pigg igen" och till slut sa pappa de nu legendariska orden "det är bara att fortsätta springa".

För mig blev det dock en aha-upplevelse när jag började springa längre sträckor, uppåt 8-10 km. Då insåg jag att det inte är så att jag aldrig kommer över mina trösklar, utan att min tröskel är mellan 3-5 km. När jag alltid bara sprang 3-5 km slutade jag alltid på min tröskel vilket gjorde att jag kände att jag inte skulle klara att springa mer än så, och dessutom var jag alltid pisstrött när jag slutade. När jag började springa längre insåg jag dock att jag runt 6 km började känna mig lite fräschare. Vid 8 km i riktigt fin form och runt 9-10 km kan jag trycka på lite extra utan att bli tröttare. Därför slutar jag alltid med en känsla av energi och fräschhet och insikt att jag skulle ha kunnat fortsätta springa ett tag till vilket är väldigt motiverande.

Så när du känner dig redo för det, försök att springa längre bara för att se om det är så att du också alltid slutar på din tröskel.