De där kvällarna

Ni vet de där kvällarna när man tar tandkräm på tandborsten och skruvar tillbaka korken och ställer tillbaka tandkrämen på sin plats och DÅ inser att tandkrämsklutten på borsten ramlat ner i handfatet och man faller på knä och bara "WHYYYYYYY, GOD, WHYYYYYYY?!"

Fy fan vad trött man är de kvällarna.

Njutningen i att bestämma sig

Jag hatar att vela. Jag har tendens till ångest, och har dessutom dåligt tålamod. Jag har till exempel nu i två månader letat efter ett par stövlar för att kunna lösa problemet med att alla byxor - nu när det är mode med ankelbyxor - är för korta för att bära på vintern. Köpte till slut ett par Johnny Bulls som är väldigt populära bland tonåriga brat-tjejer efter att ha sett dessa på stan. Då vet jag i alla fall hur de ser ut, och de är väldigt enkla och neutrala. Dock är de liiiite hårda, och jag får ont på fotryggen på vänster fot om jag har mina inlägg i skorna. Så jag har klampat omkring i dem hemma i flera dagar och känt efter och velat och bara ååååååååååh ska jag behålla dem eller inte?!

Och nu bara bestämde jag mig för att fuck it, jag hoppas att de töjer sig.

Och då bara...

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

Den där njutningen i att ha bestämt sig inföll. Jag älskar att bestämma mig.

Apropå att vi kollar på hus

Jag och Tobias har lite out of thin air börjat leta hus. När Tobias börjar tänka på något sätter nämligen processen igång snabbt som fan. Vi har fått lånelöfte, varit på en visning och haft två mäklare hemma hos oss som värderat lägenheten. Däremot känner vi (läs: jag) ingen direkt stress, det är ju inte så tokigt att bo ovanför Mariatorget menar jag. Så om vi blir kvar här några månader till lider jag inte direkt.

I alla fall har jag en hang-up på att jag vill bo där det finns tillgång till tunnelbana. Detta begränsar attraktiva områden en hel del. Men... jag avskyr verkligen bussar och jag litar inte på att varken de eller pendeln går som planerat. Senast i måndags skulle vi på visning på ett hus i utkanten av Älvsjö, och tog då bussen för att se hur smidigt det gick att ta sig från tunnelbanan dit. Det stod 7 minuter när vi kom till Telefonplan. Bussen stod - eftersom detta är en bussändhållplats - tio meter från hållplatsen hela tiden. Och blev ändå två minuter sen. Just to prove my fucking point!

Vi har kollat en del runt Hägersten/Huddinge-området där jag är uppvuxen, och det finns ändå en del hus som har åtminstone cykelavstånd till tunnelbana, kanske 3 km. Men det är ju mycket som ska klaffa med ett hus, så vi försöker att se runt lite efter andra alternativ.

Igår lyssnade jag på P3-dokumentären om mordet på Therese Johansson Rojo, den här 15-åriga tjejen som blev mördad i Enskede för att hon strulat med en kille på en fest och killens flickvän krävde att han skulle mörda Therese för att kunna få tillbaka henne. Sick!

De beskrev var alla gick i skolan och bodde, var de brukade hänga och det var en sorgsen bild av en idyll som gick fruktansvärt fel. Och jag tänkte: "Hmm... Stureby? Ligger det efter Enskede alltså? Där kanske man skulle kolla vad som ligger ute på Hemnet..."

En av lärarna...

...på skolan gick förbi och min klasskompis kläckte:

"Han är en sån där man som både ser ut som en pappa och någon som man vill ligga med."

Tobias sjunger en sång för mig

Jag sov länge i morse och är därför inte ett dugg trött nu halv tolv på kvällen. Tobias vill däremot sova.

Jag:
Kan du sjunga en sång för mig?

Tobias:
Nej, jag måste sova.

Jag:
Snälla.

Tobias:
Nej.

Jag:
Snälla.

Tobias:
Nej, jag ska upp klockan sex.

Jag:
Det behöver bara vara en kort sång. Snälla.

Tobias (sjunger ramsa):
Kuken och fittan spelar boll, kuken vann med tio noll, kuken kuken kuken!

En dröm

Inatt drömde jag att jag var på fest hos min klasskompis Malin och hennes man Matti. Men Malin satt i sitt rum och grät. Först trodde jag att det var för att Matti ville skilja sig, sen kom jag på att jag blandade ihop dem med Martina och Erik Haag (???). Då var Malin istället ledsen för att Matti inte ville umgås med hennes mamma. Så vi tog hennes bil, som hon tydligen älskade, och skulle åka hem till mig. Vi tog en färja från Upplands Väsby till Manhattan där jag tydligen bodde, men när vi kom fram skulle jag muntra upp henne, och därför tryckte jag plattan i mattan och körde bilen av kajen och ner i havet.
Jag och Malin simmade ur den och klättrade tillbaka upp på kajen och stod och tittade efter bilen. Jag kom på att det var en ganska dålig idé och bara "oj, du får pengar sen, okej?" och tänkte suck, varför gör jag alltid så dumma saker när jag är full...?

Hundmänniska

Man är väl kanske inte en jätterolig människa när man är en hundmänniska, det ska erkännas. Varje gång jag ser min kollega Björn blir jag lycklig, eftersom han ibland tar med sin taxvalp Åsa till jobbet. Varje gång han inte har med Åsa blir jag lite nedstämd. Och varje gång han har med sig Åsa slänger jag mig på golvet och hälsningsfrasen blir:

(Pipig röst:) "Heeeeeeej söten, jag har saknat dig busis..." (normal röst, blixtsnabbt) "Hej Björn" (pipig röst) "du är så söt, lilla bebis, åååååhåhåhåhååååå vad skönt att bli kliad på magen ooohohohoho" (normal röst) "Får jag ha henne i knät under mötet? Paxar du henne åt mig?".

Det är väl bara tur att Björn också lyser upp när vi pratar om Åsa, annars hade det nog inte varit hållbart.