High maintenance

Jag vet att jag är high maintenance. Jag är grinig och gnäller en massa och jag är superneurotisk och organiserande och tycker att mitt sätt är det bästa sättet och kan vara jätteledsen eller jätteglad eller helt hyper och springa runt, runt i lägenhet och skrika iiiiiiiiiiii och vifta med händerna, eller hoppa i sängen när Tobias ska sova, eller bli orimligt skitsur när han väcker mig när jag precis somnat och jag klagar på att han ställer skorna precis innanför dörren, men själv ställer jag disken i hon istället för direkt i maskinen och jag säger till honom varje gång han inte stänger av ljudet på tv:n under reklamen.

Men han tycker inte att jag är high maintenance. Och han tycker inte att jag är konstig, och grejen med det är att visst är det roligt ibland att höra att man inte är som andra, men jag har fått höra att jag är konstig i hela mitt liv och jag tycker inte att jag är konstig så ibland är det bara jävligt skönt att slippa höra hela tiden hur konstig jag är. Och när jag laddar ner Skönheten och Odjuret och sitter och kollar på den i onepiece hemma på en lördagkväll när han är bortrest är det här hans reaktion, och det bara tokälskar jag:



Inte "varför kollar du på tecknat" eller "men babe, du kan ju inte kolla på sånt där när du är vuxen" eller "du är så konstig". Bara 100% supportive, till och med när jag skämtar (om återberättandet då, det ÄR världens bästa kärlekshistoria och jag älskar fortfarande biblioteksscenen).