Äntligen dags för redogörelsen över min, Tobias och familjen Bergers tredje eskapad av fyra i den årslånga strävan att uppnå (trumsolo) Halvklassikern. Något som Tobias tydligen inte tycker är värt ett smack, utan det är hela eller inget som gäller. Ha! Hahaha! Undrar om han tycker det även efter att jag cyklade ikapp honom efter 153,5 km på cykel.
Jag ska börja med att säga; "huuuur praktiskt är det inte att ha en pappa som har bilfirma?". Pappa fixade en stor skåpbil med plats för alla fem plus Adolf samt alla cyklar som vi åkte ner till Motala med på lördagen. Adolf lämnades av på hundpensionat på vägen och vi kom fram till att den som blev klar först var tvungen att direkt sticka och hämta honom. Jag och mamma sa "Lucas" i munnen på varandra.
Lucas hade köpt en super-racercykel för 10,000 begagnad. Pappa körde på sin gamla halvracer med smala däck, men kanske inte av senaste modell. Mamma och jag körde hederliga 21-växlade city-cyklar och Tobias - som inte äger en cykel - hade hyrt en touringcykel på Bike Sweden vid Karlaplan och hade "Cykel-uthyrning"-skyltar på vardera sida av pakethållaren. Otroligt förberedd.
Vi bodde på vandrarhem utanför Motala under natten och smorde in röven med salva på söndagmorgonen innan vi begav oss till starten. Jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Var rädd för att cykeln skulle gå sönder, att jag skulle frysa, att jag skulle vara för varm, att jag skulle bli attackbajsnödig, att det skulle börja spöregna. Och framför allt var jag rädd att inte hinna i mål. Vi hade nämligen starttid 11.10 och målet stängde klockan 19.00. Vi skulle alltså behöva cykla minst 2 mil i timmen, något som inte låter så farligt men som hela familjen dyrt och heligt bedyrade är ganska snabbt.
Mamma hade hela tiden sagt att vi två skulle hålla ihop, men hon cyklade ifrån mig första milen med min vattenflaska i korgen, väldigt solidariskt och moderligt. Första milen var jag såg törstig att min hals kändes som Sahara. Pappa lämnade vi bakom oss snabbt eftersom han stannade för att sätta på sin runkeeper, och Lucas såg jag i tio sekunder sen inget mer under hela loppet.
Min strategi var att cykla på en jämn nivå utan att det var ansträngande för benen. Så fort jag var tvungen att trycka på för att få ner pedalerna så växlade jag ner. Efter att ha studerat de mer vana cyklisterna tog jag ibland även efter deras metod att trampa några tag, sedan rulla, sedan trampa och rulla. Helt enkelt försökte jag spara på benmusklerna så mycket som möjligt.
Hela loppet är 154 km och efter ett tag rullade jag förbi en skylt som jag inte hann läsa, men jag antog att det varit en reklamskylt och inte en milmarkering. Efter ytterligare en liten stund rullade jag förbi en skylt där det stod 130 km, men jag tänkte att det kan ju verkligen inte stämma. Kollade på klockan och jag hade bara hållit på i 45 minuter och då alltså kommit 2,4 mil. Jag tänkte att det måste vara markeringar för hela Vättern, inte halva. Men sen, dra på fan, rullade jag förbi 120 km, och då såg jag klart och tydligt att det stod Halvvättern på skylten. Jublade inombords, jag hade bara hållit på en dryg timme och redan kommit 3,5 mil.
Strax därefter var det första depåstoppet där jag direkt träffade mamma och Tobias. Jag var superglad och ropade "det här går ju hur bra som helst!". Kissade snabbt, åt lite pasta med köttfärssås som mamma hade förberett, tog tillbaka min vattenflaska ur mammas korg och hinkade i mig några deciliter samt drack en gainomax innan jag snabbt kastade mig på cykeln igen efter att ha hälsat på pappa som kommit in i depån.
Direkt efter depån kom jordens brantaste backe som med tiden planade ut sig men fortfarande gick jobbigt uppåt. Pulsen låg högt i ca tio minuter, men det var i princip den enda "riktiga" backen på hela loppet, och direkt efter den var det ca en mil nedförsbacke i en jättevacker skog och på parkväg.
Efter det kom man ut på bilvägen igen och det började dugga lite. Jag hade trott att det skulle vara jobbigt att cykla på en trafikerad 70-väg, men det var få bilar som visade mycket hänsyn, och där man behövde korsa vägbanan stod alltid funktionärer och höll fritt.
Nu kände jag mig väldigt pigg, fräsch och motiverad och struntade därför i nästa depå. Jag cyklade tills att jag var lite mer än halvvägs när jag kom fram till en kort, brant backe och vid åsynen av den kände att det var helt rätt läge att stanna för att sträcka på benen, äta en bar och dricka lite vatten. Upptäckte också en fluga som smashats mot mitt pekfinger, och då kände jag mig jävligt snabb alltså.
.JPG)
Efter mitt egna lilla depåstopp följde 2-3 mil på vacker landsbygd men där tyvärr både jag, pappa och Tobias började få kramp i låren. Skillnaden var att medan de fick det, så cyklade jag helt utan motstånd, vilade benen så fort jag kunde och lyckades på så sätt undkomma krampen. Det gick väldigt segt och stundom var jag helt ensam på vägen, men när det var ungefär sex mil kvar kom jag in i andra andningen.
Vid nästa depåstopp pratade jag med en man som cyklat flera gånger tidigare och som berättade att vi hade mindre än fem mil kvar, och att nästa depå var om 2,7 mil. Jag åt pasta och drack vatten, men mest vilade jag rumpan. Jag ville dock inte stanna för länge utan stack efter några minuter och var fast bestämd att inte stanna på nästa depå heller för att spara tid.
Nu var det nästan bara raksträcka eller lite upp- eller nedlutning resten av vägen och MIN RÖV GJORDE SÅ JÄVLA ONT! Jag hade liksom en illusion om att rumpan till slut domnar bort, men det gjorde den aldrig, den gjorde bara mer och mer ont. Så fort jag fick chansen ställde jag mig långsamt upp, stod några sekunder och satte mig sedan långsamt ner igen. Det var psykisk terror på hög nivå. Men jag kan lugna de som funderat på cykellopp att smärtan går över om man står upp några minuter, det är liksom inte en sån smärta som lagras och sen tas upp igen där man slutar, utan den liksom "nollställdes" under depåstoppen.
Bästa orten på hela vägen var definitivt Väderstad - eller Väääääärsta! som det stod på en skylt när man kom in - där någon/några satt upp heja-skyltar genom hela stan. Det stod "Att inte cykla är att gå för långt" och "Heja heja, nu är det inte långt kvar!" och jag satt och fnissade på cykeln.
.JPG)
.JPG)
Jag passerade sista depån och visste att det var 2,5 mil kvar och då gick det mest på vilja, framför allt eftersom det var mycket uppförslutning och motvind milen som följde. När jag äntligen passerade 10 km-skylten tänkte jag bara: Ju snabbare jag cyklar, desto snabbare får jag hoppa av den här sadeln. Tidigare ville jag inte gå ut för hårt för att inte sabba låren, men nu när det var så lite kvar tryckte jag på allt vad jag orkade och cyklade om en hel del folk. Efter ett tag började jag känna igen vägen från när vi cyklat ut ur Motala, men jag kunde inte minnas hur länge jag cyklat där. För första gången sen mördarbacken tog jag en backe ståendes och drog förbi en gubbe. Jag satte siktet på personerna framför mig hela tiden och tänkte att jag skulle hålla dem i sikte, eller cykla om dem.
När jag såg funktionärerna som vinkade en in i Motala började jag böla, men det var jävligt jobbigt för andningen så det slutade jag med. När det var ca 500 meter kvar till mål höll jag sikte på tre män framför mig och tänkte att jag skulle cykla om dem innan vägen blev smalare. Då ställde sig han längst bak upp och plötsligt kände jag igen kroppsspråket - det var Tobias! Honom hade jag inte sett sen första depån efter 3,5 mil. Han var helt slutkörd i benen och redo att lägga av med det här tramset. Och han kunde inte förstå varför jag satt och bölade.
Vi cyklade in i mål samtidigt på 7 timmar och 26 minuter. Lucas gick i mål på 5 h 37 minuter och hade redan hunnit åka och hämta Adolf som var deprimerad efter en natt i hundfängelset (och sov hela vägen hem. Förmodligen hade han inte sovit någonting på hela natten). Mamma gick hedersvärt i mål på 6 h 52 minuter, medan pappa höll på att inte få någon tid eftersom han cyklade i mål på minuten tidtagningen stängde klockan 19.10 på - för en otränad 58-årig gubbe ärbar tid - 8 h 17 min.
Som sammanfattning ska sägas att jag alltid sett mig själv som någon som hatar att cykla, men jag tyckte faktiskt att det här var riktigt trevligt och skulle absolut kunna göra fler cykellopp. Det som var mest skönt var att det inte var så konditionskrävande och att det var så undersköna landskap man färdades igenom. Det enda som var riktigt negativt var rump-ontet. Men overall är jag supernöjd och rekommenderar det varmt.
Jag ska börja med att säga; "huuuur praktiskt är det inte att ha en pappa som har bilfirma?". Pappa fixade en stor skåpbil med plats för alla fem plus Adolf samt alla cyklar som vi åkte ner till Motala med på lördagen. Adolf lämnades av på hundpensionat på vägen och vi kom fram till att den som blev klar först var tvungen att direkt sticka och hämta honom. Jag och mamma sa "Lucas" i munnen på varandra.
Lucas hade köpt en super-racercykel för 10,000 begagnad. Pappa körde på sin gamla halvracer med smala däck, men kanske inte av senaste modell. Mamma och jag körde hederliga 21-växlade city-cyklar och Tobias - som inte äger en cykel - hade hyrt en touringcykel på Bike Sweden vid Karlaplan och hade "Cykel-uthyrning"-skyltar på vardera sida av pakethållaren. Otroligt förberedd.
Vi bodde på vandrarhem utanför Motala under natten och smorde in röven med salva på söndagmorgonen innan vi begav oss till starten. Jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Var rädd för att cykeln skulle gå sönder, att jag skulle frysa, att jag skulle vara för varm, att jag skulle bli attackbajsnödig, att det skulle börja spöregna. Och framför allt var jag rädd att inte hinna i mål. Vi hade nämligen starttid 11.10 och målet stängde klockan 19.00. Vi skulle alltså behöva cykla minst 2 mil i timmen, något som inte låter så farligt men som hela familjen dyrt och heligt bedyrade är ganska snabbt.
Mamma hade hela tiden sagt att vi två skulle hålla ihop, men hon cyklade ifrån mig första milen med min vattenflaska i korgen, väldigt solidariskt och moderligt. Första milen var jag såg törstig att min hals kändes som Sahara. Pappa lämnade vi bakom oss snabbt eftersom han stannade för att sätta på sin runkeeper, och Lucas såg jag i tio sekunder sen inget mer under hela loppet.
Min strategi var att cykla på en jämn nivå utan att det var ansträngande för benen. Så fort jag var tvungen att trycka på för att få ner pedalerna så växlade jag ner. Efter att ha studerat de mer vana cyklisterna tog jag ibland även efter deras metod att trampa några tag, sedan rulla, sedan trampa och rulla. Helt enkelt försökte jag spara på benmusklerna så mycket som möjligt.
Hela loppet är 154 km och efter ett tag rullade jag förbi en skylt som jag inte hann läsa, men jag antog att det varit en reklamskylt och inte en milmarkering. Efter ytterligare en liten stund rullade jag förbi en skylt där det stod 130 km, men jag tänkte att det kan ju verkligen inte stämma. Kollade på klockan och jag hade bara hållit på i 45 minuter och då alltså kommit 2,4 mil. Jag tänkte att det måste vara markeringar för hela Vättern, inte halva. Men sen, dra på fan, rullade jag förbi 120 km, och då såg jag klart och tydligt att det stod Halvvättern på skylten. Jublade inombords, jag hade bara hållit på en dryg timme och redan kommit 3,5 mil.
Strax därefter var det första depåstoppet där jag direkt träffade mamma och Tobias. Jag var superglad och ropade "det här går ju hur bra som helst!". Kissade snabbt, åt lite pasta med köttfärssås som mamma hade förberett, tog tillbaka min vattenflaska ur mammas korg och hinkade i mig några deciliter samt drack en gainomax innan jag snabbt kastade mig på cykeln igen efter att ha hälsat på pappa som kommit in i depån.
Direkt efter depån kom jordens brantaste backe som med tiden planade ut sig men fortfarande gick jobbigt uppåt. Pulsen låg högt i ca tio minuter, men det var i princip den enda "riktiga" backen på hela loppet, och direkt efter den var det ca en mil nedförsbacke i en jättevacker skog och på parkväg.
Efter det kom man ut på bilvägen igen och det började dugga lite. Jag hade trott att det skulle vara jobbigt att cykla på en trafikerad 70-väg, men det var få bilar som visade mycket hänsyn, och där man behövde korsa vägbanan stod alltid funktionärer och höll fritt.
Nu kände jag mig väldigt pigg, fräsch och motiverad och struntade därför i nästa depå. Jag cyklade tills att jag var lite mer än halvvägs när jag kom fram till en kort, brant backe och vid åsynen av den kände att det var helt rätt läge att stanna för att sträcka på benen, äta en bar och dricka lite vatten. Upptäckte också en fluga som smashats mot mitt pekfinger, och då kände jag mig jävligt snabb alltså.
.JPG)
Vid nästa depåstopp pratade jag med en man som cyklat flera gånger tidigare och som berättade att vi hade mindre än fem mil kvar, och att nästa depå var om 2,7 mil. Jag åt pasta och drack vatten, men mest vilade jag rumpan. Jag ville dock inte stanna för länge utan stack efter några minuter och var fast bestämd att inte stanna på nästa depå heller för att spara tid.
Nu var det nästan bara raksträcka eller lite upp- eller nedlutning resten av vägen och MIN RÖV GJORDE SÅ JÄVLA ONT! Jag hade liksom en illusion om att rumpan till slut domnar bort, men det gjorde den aldrig, den gjorde bara mer och mer ont. Så fort jag fick chansen ställde jag mig långsamt upp, stod några sekunder och satte mig sedan långsamt ner igen. Det var psykisk terror på hög nivå. Men jag kan lugna de som funderat på cykellopp att smärtan går över om man står upp några minuter, det är liksom inte en sån smärta som lagras och sen tas upp igen där man slutar, utan den liksom "nollställdes" under depåstoppen.
Bästa orten på hela vägen var definitivt Väderstad - eller Väääääärsta! som det stod på en skylt när man kom in - där någon/några satt upp heja-skyltar genom hela stan. Det stod "Att inte cykla är att gå för långt" och "Heja heja, nu är det inte långt kvar!" och jag satt och fnissade på cykeln.
.JPG)
.JPG)
När jag såg funktionärerna som vinkade en in i Motala började jag böla, men det var jävligt jobbigt för andningen så det slutade jag med. När det var ca 500 meter kvar till mål höll jag sikte på tre män framför mig och tänkte att jag skulle cykla om dem innan vägen blev smalare. Då ställde sig han längst bak upp och plötsligt kände jag igen kroppsspråket - det var Tobias! Honom hade jag inte sett sen första depån efter 3,5 mil. Han var helt slutkörd i benen och redo att lägga av med det här tramset. Och han kunde inte förstå varför jag satt och bölade.
Vi cyklade in i mål samtidigt på 7 timmar och 26 minuter. Lucas gick i mål på 5 h 37 minuter och hade redan hunnit åka och hämta Adolf som var deprimerad efter en natt i hundfängelset (och sov hela vägen hem. Förmodligen hade han inte sovit någonting på hela natten). Mamma gick hedersvärt i mål på 6 h 52 minuter, medan pappa höll på att inte få någon tid eftersom han cyklade i mål på minuten tidtagningen stängde klockan 19.10 på - för en otränad 58-årig gubbe ärbar tid - 8 h 17 min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar