Tonårsmammor

Kollar på Teen Mom på MTV lite då och då. Fy fan vilka spån det finns i det där landet i väst! Tjejer som bara "aaah, men det blir ju - typ - mysigt att - typ - gå till parken och så", och sen två år senare sitter de i tv och säger "I have to put my son on hold for now, beacuse I have my own problems" när de riskerar fängelse för att ha rökt på. Idioter!

Och föräldrarna! Känns inte alltid konstigt att tjejerna blivit som de blivit med de föräldrarna. Det värsta jag sett var när en 17-årig tjej blivit gravid för att hon inte visste att penicillin tar bort effekten av p-piller. Hon var adopterad och ville för allt i världen behålla barnet, men hennes adoptivföräldrar bara tjatade och tjatade om att hon skulle adoptera bort det, bara målade upp vilken katastrof det skulle bli och att hon och hennes ex aldrig skulle klara av att ta hand om barnet. När de till slut lyckades bryta ner pappan till barnet så att han sa att han inte kunde hjälpa till att ta hand om barnet sa tjejen "ok, you win. Call the adoptive parents. Everybody says my opinion matters, but I'm being forced into this". Hon hade noll stöd från föräldrarna så länge det inte gällde adoption. Jag förstår absolut föräldrarna, men med tanke på att hon själv var adopterad borde de väl ha lite förståelse att hon inte ville göra samma sak mot sitt eget barn. Tyckte så jävla synd om henne. Svin!

HALVVÄTTERN!!!

Äntligen dags för redogörelsen över min, Tobias och familjen Bergers tredje eskapad av fyra i den årslånga strävan att uppnå (trumsolo) Halvklassikern. Något som Tobias tydligen inte tycker är värt ett smack, utan det är hela eller inget som gäller. Ha! Hahaha! Undrar om han tycker det även efter att jag cyklade ikapp honom efter 153,5 km på cykel.

Jag ska börja med att säga; "huuuur praktiskt är det inte att ha en pappa som har bilfirma?". Pappa fixade en stor skåpbil med plats för alla fem plus Adolf samt alla cyklar som vi åkte ner till Motala med på lördagen. Adolf lämnades av på hundpensionat på vägen och vi kom fram till att den som blev klar först var tvungen att direkt sticka och hämta honom. Jag och mamma sa "Lucas" i munnen på varandra.

Lucas hade köpt en super-racercykel för 10,000 begagnad. Pappa körde på sin gamla halvracer med smala däck, men kanske inte av senaste modell. Mamma och jag körde hederliga 21-växlade city-cyklar och Tobias - som inte äger en cykel - hade hyrt en touringcykel på Bike Sweden vid Karlaplan och hade "Cykel-uthyrning"-skyltar på vardera sida av pakethållaren. Otroligt förberedd.

Vi bodde på vandrarhem utanför Motala under natten och smorde in röven med salva på söndagmorgonen innan vi begav oss till starten. Jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Var rädd för att cykeln skulle gå sönder, att jag skulle frysa, att jag skulle vara för varm, att jag skulle bli attackbajsnödig, att det skulle börja spöregna. Och framför allt var jag rädd att inte hinna i mål. Vi hade nämligen starttid 11.10 och målet stängde klockan 19.00. Vi skulle alltså behöva cykla minst 2 mil i timmen, något som inte låter så farligt men som hela familjen dyrt och heligt bedyrade är ganska snabbt.

Mamma hade hela tiden sagt att vi två skulle hålla ihop, men hon cyklade ifrån mig första milen med min vattenflaska i korgen, väldigt solidariskt och moderligt. Första milen var jag såg törstig att min hals kändes som Sahara. Pappa lämnade vi bakom oss snabbt eftersom han stannade för att sätta på sin runkeeper, och Lucas såg jag i tio sekunder sen inget mer under hela loppet.

Min strategi var att cykla på en jämn nivå utan att det var ansträngande för benen. Så fort jag var tvungen att trycka på för att få ner pedalerna så växlade jag ner. Efter att ha studerat de mer vana cyklisterna tog jag ibland även efter deras metod att trampa några tag, sedan rulla, sedan trampa och rulla. Helt enkelt försökte jag spara på benmusklerna så mycket som möjligt.

Hela loppet är 154 km och efter ett tag rullade jag förbi en skylt som jag inte hann läsa, men jag antog att det varit en reklamskylt och inte en milmarkering. Efter ytterligare en liten stund rullade jag förbi en skylt där det stod 130 km, men jag tänkte att det kan ju verkligen inte stämma. Kollade på klockan och jag hade bara hållit på i 45 minuter och då alltså kommit 2,4 mil. Jag tänkte att det måste vara markeringar för hela Vättern, inte halva. Men sen, dra på fan, rullade jag förbi 120 km, och då såg jag klart och tydligt att det stod Halvvättern på skylten. Jublade inombords, jag hade bara hållit på en dryg timme och redan kommit 3,5 mil.

Strax därefter var det första depåstoppet där jag direkt träffade mamma och Tobias. Jag var superglad och ropade "det här går ju hur bra som helst!". Kissade snabbt, åt lite pasta med köttfärssås som mamma hade förberett, tog tillbaka min vattenflaska ur mammas korg och hinkade i mig några deciliter samt drack en gainomax innan jag snabbt kastade mig på cykeln igen efter att ha hälsat på pappa som kommit in i depån.

Direkt efter depån kom jordens brantaste backe som med tiden planade ut sig men fortfarande gick jobbigt uppåt. Pulsen låg högt i ca tio minuter, men det var i princip den enda "riktiga" backen på hela loppet, och direkt efter den var det ca en mil nedförsbacke i en jättevacker skog och på parkväg.

Efter det kom man ut på bilvägen igen och det började dugga lite. Jag hade trott att det skulle vara jobbigt att cykla på en trafikerad 70-väg, men det var få bilar som visade mycket hänsyn, och där man behövde korsa vägbanan stod alltid funktionärer och höll fritt.

Nu kände jag mig väldigt pigg, fräsch och motiverad och struntade därför i nästa depå. Jag cyklade tills att jag var lite mer än halvvägs när jag kom fram till en kort, brant backe och vid åsynen av den kände att det var helt rätt läge att stanna för att sträcka på benen, äta en bar och dricka lite vatten. Upptäckte också en fluga som smashats mot mitt pekfinger, och då kände jag mig jävligt snabb alltså.

Efter mitt egna lilla depåstopp följde 2-3 mil på vacker landsbygd men där tyvärr både jag, pappa och Tobias började få kramp i låren. Skillnaden var att medan de fick det, så cyklade jag helt utan motstånd, vilade benen så fort jag kunde och lyckades på så sätt undkomma krampen. Det gick väldigt segt och stundom var jag helt ensam på vägen, men när det var ungefär sex mil kvar kom jag in i andra andningen.

Vid nästa depåstopp pratade jag med en man som cyklat flera gånger tidigare och som berättade att vi hade mindre än fem mil kvar, och att nästa depå var om 2,7 mil. Jag åt pasta och drack vatten, men mest vilade jag rumpan. Jag ville dock inte stanna för länge utan stack efter några minuter och var fast bestämd att inte stanna på nästa depå heller för att spara tid.

Nu var det nästan bara raksträcka eller lite upp- eller nedlutning resten av vägen och MIN RÖV GJORDE SÅ JÄVLA ONT! Jag hade liksom en illusion om att rumpan till slut domnar bort, men det gjorde den aldrig, den gjorde bara mer och mer ont. Så fort jag fick chansen ställde jag mig långsamt upp, stod några sekunder och satte mig sedan långsamt ner igen. Det var psykisk terror på hög nivå. Men jag kan lugna de som funderat på cykellopp att smärtan går över om man står upp några minuter, det är liksom inte en sån smärta som lagras och sen tas upp igen där man slutar, utan den liksom "nollställdes" under depåstoppen.

Bästa orten på hela vägen var definitivt Väderstad - eller Väääääärsta! som det stod på en skylt när man kom in - där någon/några satt upp heja-skyltar genom hela stan. Det stod "Att inte cykla är att gå för långt" och "Heja heja, nu är det inte långt kvar!" och jag satt och fnissade på cykeln.

Jag passerade sista depån och visste att det var 2,5 mil kvar och då gick det mest på vilja, framför allt eftersom det var mycket uppförslutning och motvind milen som följde. När jag äntligen passerade 10 km-skylten tänkte jag bara: Ju snabbare jag cyklar, desto snabbare får jag hoppa av den här sadeln. Tidigare ville jag inte gå ut för hårt för att inte sabba låren, men nu när det var så lite kvar tryckte jag på allt vad jag orkade och cyklade om en hel del folk. Efter ett tag började jag känna igen vägen från när vi cyklat ut ur Motala, men jag kunde inte minnas hur länge jag cyklat där. För första gången sen mördarbacken tog jag en backe ståendes och drog förbi en gubbe. Jag satte siktet på personerna framför mig hela tiden och tänkte att jag skulle hålla dem i sikte, eller cykla om dem.

När jag såg funktionärerna som vinkade en in i Motala började jag böla, men det var jävligt jobbigt för andningen så det slutade jag med. När det var ca 500 meter kvar till mål höll jag sikte på tre män framför mig och tänkte att jag skulle cykla om dem innan vägen blev smalare. Då ställde sig han längst bak upp och plötsligt kände jag igen kroppsspråket - det var Tobias! Honom hade jag inte sett sen första depån efter 3,5 mil. Han var helt slutkörd i benen och redo att lägga av med det här tramset. Och han kunde inte förstå varför jag satt och bölade.

Vi cyklade in i mål samtidigt på 7 timmar och 26 minuter. Lucas gick i mål på 5 h 37 minuter och hade redan hunnit åka och hämta Adolf som var deprimerad efter en natt i hundfängelset (och sov hela vägen hem. Förmodligen hade han inte sovit någonting på hela natten). Mamma gick hedersvärt i mål på 6 h 52 minuter, medan pappa höll på att inte få någon tid eftersom han cyklade i mål på minuten tidtagningen stängde klockan 19.10 på - för en otränad 58-årig gubbe ärbar tid - 8 h 17 min.

Som sammanfattning ska sägas att jag alltid sett mig själv som någon som hatar att cykla, men jag tyckte faktiskt att det här var riktigt trevligt och skulle absolut kunna göra fler cykellopp. Det som var mest skönt var att det inte var så konditionskrävande och att det var så undersköna landskap man färdades igenom. Det enda som var riktigt negativt var rump-ontet. Men overall är jag supernöjd och rekommenderar det varmt.

Tidernas stora författare

Jag vill se på ett avsnitt av BBC:s version av Jane Austens Stolthet och Fördom. Tobias är tveksam, men har gett med sig.

Tobias:
Är det Fjodor Dostojevski som har skrivit den här eller? Han skrev den här och sen skrev han Brott och Straff.

Jag:
Okej, nu ska jag ha förhör med dig. Kan du säga ett verk som Leo Tolstoj har skrivit?

Tystnad i tio sekunder.

Tobias:
Bibeln.

Jag är tillsammans med en ignorant.

How awesome is this?!

Jag gör konstiga saker när jag dricker: Beslutar mig för att gå hem från Gamla Stan

Jag var ute i fredags. Först var jag hemma med Tobias och hans kompis och drack två härliga glas rödvin, för att sedan själv bege mig till en firmafest. Där hinkade jag i mig ytterligare fyra glas vin innan jag åkte med kollegorna till Berzelii Park där jag TACK OCH LOV lämnade dem för att istället möta upp Tobias, Johan och någon kollega till dem som hette Mona och som jag bestämde mig för att bli bästis med efter 20 sekunder (väldigt typiskt jag på fyllan).

Sen blev det väl ytterligare ett glas rödvin på Riche och det är ungefär så långt jag minns. Sedan har tydligen Johan bjudit på en fireball (kan förklara en del saker) och en annan kollega till Tobias kom som jag har stått och pratat med (inget minne alls) innan jag totalt bröt ihop och Tobias lojalt och diskret tog mig om armbågen och började den långa färden hem från Östermalmstorg till Mariatorget.

Detta är vad han berättat:

Först vägrade jag ta en taxi. Mycket oklart varför.

När vi väl var på tunnelbanan vägrade jag åka hela vägen hem utan sprang av i Gamla Stan. Oklart varför, kanske för att jag tyckte att det var jobbigt med alla människor på tunnelbanan eftersom jag stod och asbölade.

Sedan ska vi då gå hem från Gamla Stan och jag grinar hela vägen, men får moments där jag rycker upp mig och jag minns att jag tänkte att jag var så jävla duktig och sansad som kunde skärpa till mig. Men det höll ju bara några meter åt gången.

Sen kom vi till slut hem och jag låg och kräktes på golvet i fosterställning innan jag till slut blev avduschad och nattad. Jag har aldrig i mitt liv varit så bakis som jag var i lördags, jag kunde inte röra mig utan att behöva gå och kräkas och jag lyckades inte äta eller dricka någonting förrän klockan sju på kvällen. Jag låg och såg på Legally Blonde i soffan och blev äcklad till och med av att se en tjej stå och smeta på läppglans. Lucas frågade mig om jag yttrat orden "jag ska aldrig mer dricka", och det hade jag inte, men däremot sa jag att jag ska aldrig mer dricka mig full på rödvin. Uppenbarligen var det inte för mig...

Till råga på allt tappade jag min jacka och Riche bedyrade dyrt och heligt att de inte hittat något, så jag hann spärra kortet, anmäla körkortet försvunnet, polisanmäla förlusten och oroa ihjäl mig över att få inbrott eftersom port- och hemnyckeln låg i samma ficka som körkortet innan mamma kom på att jag kunde tracka min telefon genom appen "Hitta min iPhone" som då trackade telefonen till just Riche. Åkte dit och tryckte upp Tobias lur i fejjan på bartendern som då på en minut hittade jackan med allt kvar i fickorna. Känns lite fuffens, men jag är bara glad att allt kom tillbaka, framför allt nycklarna. Förhoppningsvis var det här den värsta fylla (och bakfylla) jag får uppleva.

Sexy and you know it

Det finns inget sexigare än när Tobias fiser medan han kissar.

I can tell that we are gonna be friends

Tog en eftermiddagsfika med Malin H-man på bryggan i vackra Klubbens Borg. Jag halvlåg lutandes på armbågarna med solen i nacken. Mitt i en mening sa Malin:

- Sitt helt still! Fortsätt prata, bara rör dig inte.

Så plockade hon upp sin mobil och jag tänkte att nu ska hon ta en fin bild på mig i motljus och ge den rubrik "mys på bryggan i eftermiddagssolen" eller dylikt för lite hederligt facebook-skryt.

Men hon tog en närbild av min armhåla där skinnet tryckts ihop så att det såg ut som en fitta. Sen skrattade hon åt bilden i femton sekunder.

This is why we're friends.

Världens sämsta cover

Hittills i mitt liv måste nog Elvis Presleys cover av Unchained Melody (ni vet, "ooooooh my love, my darling, I've hungred for your touch a long, lonely time...) vara den sämsta covern någonsin. Om den inte redan är förstörd av den totala avsaknaden och takt och att Elvis låter påtänd så drevs den verkligen ner i botten när den galna falsetten, ackompanjerad av ett hysteriskt piano och ett par cymbaler mitt i ett epilepsianfall, drog igång i vad som annars är ett grymt slut.

Elvis, Elvis, Elvis... Jag älskar ju alltid dig annars.

Jag kan sjunga en sång

Är på väg hem från Motala efter avklarad halvvättern. Återkommer med mer info.
Låt er roas av denna så länge:

Mammas kompis har en son som nu är 12 och väldigt social. Det var han även när han var liten. När han var runt fem år hade han en fantastisk period.
Han svarade i telefonen, och den personen frågade t.ex. efter hans mamma.

- Mamma är inte här just nu, men jag kan sjunga en sång. Bä bä, vita lamm, har du någon ull...

Perfekt när det var telefonförsäljare som ringde, då hörde föräldrarna bara ett klick i andra änden.

Halvvättern

Idag bär det av mot Motala med familjen och Tobias eftersom vi ska göra halvvättern imorgon. 15 mil och jag har knapp cyklat alls denna vår, men faktiskt mest för att jag inte kunnat pga skada. Hoppas att löpträning/promenader i alla fall kommer att bidra lite och att jag kan genomföra hela loppet.

Efter detta är det bara halva Vansbrosimmet kvar, sen är halvklassikern komplett.

Wish me luck!

Halvvättern

Idag bär det av mot Motala med familjen och Tobias eftersom vi ska göra halvvättern imorgon. 15 mil och jag har knapp cyklat alls denna vår, men faktiskt mest för att jag inte kunnat pga skada. Hoppas att löpträning/promenader i alla fall kommer att bidra lite och att jag kan genomföra hela loppet.

Efter detta är det bara halva Vansbrosimmet kvar, sen är halvklassikern komplett.

Wish me luck!

Älska Rocky

Jag är ett stort fan av serien Rocky, som de flesta vet. Det här är varför:

Rocky är inne på NK och tänker på mordet på Anna Lind, och hur det skulle varit om han varit där och räddat henne.
Han föreställer sig hur han skulle tala ut efteråt:

"Jag hann inte tänka på faran, jag bara gjorde det vem som helst skulle gjort i den situationen: knäckte hans nacke med en spektakulär flygspark".

Karens många ansikten

Jag håller på att läsa en så fruktansvärt hemsk och vansinnigt intressant bok just nu. Det är en sann berättelse som är skriven av en psykiatriker i USA och handlar om en patient han behandlade i flera år - Karen. Det här är Karen:

Längst ner till höger är Holdon, 34 år. Han föddes under Karens första levnadsår och är den som håller ordning och bestämmer vem som ska få komma ut. I famnen har han Karen Boo. Hon är två år och kan bara prata lite ungerska (eftersom Karens mamma är från Ungern), men mest gråter hon och har ont. Jensen håller i penslarna, och det är han som har ritat bilden, han är 11 år. Han står bredvid Sidney som är fem år och något av en buse. Han stjäl och ser till att de råkar i trubbel, sen går han därifrån.
Ovanför Sidney står Claire, hon är sju år och väldigt ledsen. Hon gråter ofta, är väldigt osäker och har ofta huvudvärk.
Rakt ovanför Jensen står Miles som är åtta år. Han föddes som sexåring och tar över när Karen utsätts för smärta. Han är väldigt arg och våldsam, det är ofta han som skadar Karen. När han får för mycket smärta tar Karl över - det är han som står ovanför Miles och ser väldigt arg ut. Han är inte rädd för något. Bredvid Karl står Elise som hjälper Miles och Karl att separera det vanliga livet och övergrepp.
På andra sidan Miles, med flätor, står Thea. Hon umgås med Claire när Claire är rädd. Ovanför henne står Ann och ber. Hon är 16 år och väldigt religiös, ville bli nunna och går i kyrkan varje dag.
Kvinnan med gitarren är Katherine. Hon är väldigt effektiv och sköter det mest praktiska. Hon föddes liksom Holdon under Karens första levnadsår och de två är tillsammans de som tar hand om barnen och håller ordning. Det var hon som såg till att Karen började gå i terapi.
Bredvid henne står Julie, 13 år. Hon har väldigt ont, har svårt och andas och kan inte gå på grund av att hon har tyngden av männen som utför övergreppen på sig, och det är därför hon har krycka. Hon är väldigt deprimerad och självmordsbenägen.
Uppe till höger är Sandy. Hon tar hand om kontakten med Karens föräldrar. Hon tröstäter väldigt mycket och är tjock. Hon är deprimerad och försöker övertala de andra om att göra Dr. Baer arg på dem så att han ger upp och slutar behandla dem.
Till vänster om henne är Karen 1, 10 år. Hon vill inte bli stor och är rädd för clowner. Hon hatar sin mamma och pappa.
Sen är det Karen 2, 21 år. Hon är glad att hon lever och älskar att umgås med folk. Hon födde James och började föda Sara, men då blev Claire helt hysterisk och några dagar efter Saras födelse återuppväcktes Karen 3 - till vänster, med bortvänt ansikte - som är mycket deprimerad, självmordsbenägen och knappt känner till de andra delpersonligheternas existens.
Högst upp är Juliann, 15 år. Hon är väldigt energisk och oorganiserad och pratar mycket, ibland för mycket.

Karen har alltså multipel personlighet, närmare bestämt 17 stycken. Alla de här personligheterna är alter egon som skapats då Karen från födseln blivit utsatt för extremt brutala sexuella övergrepp och våld, av familjemedlemmar, av föräldrarnas vänner och av sektliknande grupper som utförde ritualer där de plågade och utnyttjade henne systematiskt i  guds namn. Till exempel blev Karen bortförd av sin pappa mitt i natten för att åka till en begravningsbyrå där de skulle utföra ritualer på henne. Då "gick hon in" och Claire kom ut. Claire utsattes för våld innan de sänkte ner henne i ett isbad med blod i. Då bytte hon och Miles av, eftersom Claire inte klarade mer. Men sedan stängdes Miles in i en kista och kunde inte hantera det, så då skapades Karl - Miles alter ego. Så alter egot Miles består av ytterligare två alter egon (Karl och Elise).

Det är så sjukt! Det är så galet intressant, hemskt, hänförande, imponerande, skrämmande. Jag känner mig förföljd när jag går omkring, förföljd av Karens personligheter. Hon har till och med ett hus inom sig där alla har var sitt rum, eller del av ett rum dit de kan gå och sova när de inte är ute. De har stannat i ålder allt eftersom det övergrepp de skapades för att hantera slutat. Därför åldrades vissa i 2 år, andra i sju år, medan Katherine och Holdon fortfarande åldras eftersom de sköter Karens allmäntillstånd.
De olika personligheterna umgås med varandra och har sammanträden där de går igenom dagens schema. De kan vara ute tillsammans. Karen kan dela sin uppmärksamhet och se på tv, läsa tidningen och lyssna på radio samtidigt. Personligheterna skriver brev till Dr. Baer i olika handstilar där de berättar om varandra och sig själva, vilka de brukar umgås med, vad alla har för roller, minnen de har, hur läget är med Karen, att de behöver en längre session nästa gång och kommer med tips om hur han ska behandla Karen.

Under sessionerna försätts Karen i hypnos så att de andra personligheterna kan komma ut och prata med Dr. Baer. Hennes kroppsspråk och tal förändras och han lär sig snart vem som är vem. Han försöker övertala Miles, Karl och Jensen om att inte skada Karens kropp, han berättar för Claire att det inte längre är 1967 och att hon inte längre utsätts för övergrepp, han ber Holdon och Katherine om hjälp att vägleda de andra. Sen kan han be dem gå in och se om någon annan vill komma ut och prata.

Jag har kommit halvvägs, och det här är nog den sjukaste bok jag någonsin läst. Eftersom jag vill bli psykolog tycker jag ju självklart att det är vansinnigt intressant, och jag tycker om att Dr. Baer erkänner när han blivit nervös, rädd, upprymd och otålig under behandlingsperioden.

"Karens många ansikten" eller "Switching time" på originaltitel, skriven av Richard Baer. Sjukligt intressant, men kanske inte något för de som inte klarar av hemskheter för de övergrepp Karen blivit utsatta för, och de människor som finns runt henne, är verkligen avskyvärda och man känner sig maktlös och ursinnig att de kommit undan med vad de gjort.

Sagt på släktträffen

01:40 på morgonen.

Man 1:
Kom så dansar vi tryckare.

Man 2:
Nej, jag kan knulla dig i röven istället.

Man 3:
Bättre i röven än i munnen.

My family is awesome.