Mamma och pappa köpte ett halsband till mig när de var i Bath i somras. De fann en butik som uteslutande rörde Jane Austen, en av mina favoritförfattare (som ju tillbringade mycket tid i Bath). Jag fick halsbandet förra veckan. Mamma sa att jag kunde använda det som bokmärke eller nåt, presenten var mer symboliskt än praktiskt avsedd. Men jag gillar det jättemycket och har haft på mig det varje dag. Dels tycker jag att det är fint, dels känns det väldigt personligt, som en present som är rätt bara för mig.
På halsbandet står ett citat ur "Emma":
Where shall we see a better daughter or a kinder sister or a truer friend.
Jag sa tack och tillade "men det är väl knappast så att ni känner att citatet stämmer på mig". Mamma flammade upp direkt och sa hätskt, "men Fanny, ta inte bort det här nu! Det gör vi visst!"
Det finns de stunder när jag undrar om jag någonsin kommer att bli av med mina mindervärdeskomplex, eller om jag bara kommer att bli tvungen att lära mig att inte dela med mig av dem. Ena stunden har jag dåligt samvete för att jag vill vara mer för de jag bryr mig om, andra stunden har jag dåligt samvete för att jag inte kan acceptera att de tycker om mig för den jag är. Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte tar emot den kärlek min familj ger mig, utan måste förringa den och göra den mindre för att kunna hantera den. Det känns elakt att inte låta dem älska mig så som de vill och hela tiden ta bort mening ur de ord de säger.
Och då är jag tillbaka på ruta ett och undrar hur de kan tycka om mig för den jag är, så kall och egoistisk, så inkapabel att älska mig själv, och jag önskar att jag kunde vara en bättre människa för deras skull, för att de måste älska mig, och jag känner ett behov att låta de veta att jag vet - jag vet att jag har brister, och då blir de upprörda igen och jag får dåligt samvete för att jag inte kan acceptera deras kärlek som den är, och jag undrar varför de älskar mig, jag förstår det inte, jag tycker mest att jag är elak och självisk, och jag får dåligt samvete för att jag tycker det om mig själv och för att jag inte kan acceptera deras kärlek, och jag vill be om ursäkt för att jag inte är nog, för att jag aldrig blir bättre, och då blir de upprörda igen, och jag får dåligt samvete...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar